Sida 206
nedslogs af en stark västlig vind spetsen af tornet tillika med tuppen och korset. De senare uppsattes åter den 27 juli 1722, då Mårten Gräs, gesäll hos kopparslagar-åldermannen Seltke, klättrade upp med tuppen, fäste honom på hans plats, aflossade ett par pistolskott under den på kyrkogården samlade folkmassans fröjderop och »kom ändtligen helskinnad neder», men ett par veckor därefter föll han från tornet, där han hade något arbete, och slog i hjäl sig. Året därpå slog åskan ned i tornet, där det brann i ett par timmar, men sedan släcktes utan »vidare våda för kyrkan».
Den stora branden, som den 8 juni 1751 lade en stor del af Norrmalm i aska, förderfvade ock mycket af Klara kyrka. Det höga, spetsiga tornet fattade eld och föll ned, koppartaket smälte, altare, predikstol, minnesvårdar, »till och med de dödas ben i grafvarne förtärdes af lågorna.» Men redan ett par veckor efter denna förskräckliga eldsvåda började man åter sätta kyrkan i stånd, och arbetet fortgick i nära två år, så att hon påskdagen 1753 kunde åter öppnas för gudstjänst. Då försågs tornet med ofvan nämde huf, hvilken ända till vår tid intagit en så olyckligt bemärkt plats bland Stockholms byggnadsverk.
Klara kyrka.
Sedan arkitekten H. Zettervall, redan innan han flyttade till Stockholm, på anmodan utfört ritning till ej blott tornets, utan hela kyrkans omgestaltande i värdigt skick samt saken mycket dryftats, beslöts på en kyrkostämma i början af juni 1882, att nytt torn skulle uppföras i enlighet med nyss nämda ritning, men kyrkan blifva såsom dittills. Det är dock att förmoda, det kyrkans hela rekonstruktion skall en gång fulländas, så mycket mera som i kongl. maj:ts resolution tornbyggnaden medgifves med vilkor, att hela kyrkans förändring i öfverensstämmelse med Zettervalls ritning företages »inom en ej allt för aflägsen framtid.»
Arbetet med tornets ombyggande började på våren 1883 och förestods af professor G. Dahl såsom öfvervakande arkitekt samt utfördes under byggmästaren A. M. Svenssons ledning. Den 10 februari 1884 nedtogs den gamla torntuppen, som sedermera begagnats, ehuru förändrad, för den nya byggnaden.