Sida 230
Och så sjunger den unge mannen och ledsagar sången med guitarrmusik. Många af de närvarande instämma. Alt flera infinna sig. Sedan sången vid guitarren tystnat, framträder mannen med det ljusa skägget och ger till känna, att man nu skall sjunga ett par verser ur den och den psalmen. Församlingen tager fram psalmböckerna, men det är icke samma bok som användes vid statskyrkans gadstjänster. Föresångaren kommer till oss och frågar, om han får lemna oss en sångbok. Vi taga emot den med tacksamhet. Psalmisten är titeln, »gamla och unga kristliga sånger för gemensam och enskild uppbyggelse.» Först föreläses versen, och sedan sjunges den af hela församlingen, med en från statskyrkans koral något afvikande, mera rask rytm. Efter sången läser den nyss nämde mannen — vi underrätta oss om att han är pastor John Hedberg — ett kapitel ur Nya testamentet, Mathei femtonde, som innehåller berättelsen om den kananeiska kvinnan, hvilket ämne predikanten sedan gör till föremål för en onekligen ganska intressant utredning i ett fritt föredrag som räcker ungefär en timme.
Predikanten afhöres med stor uppmärksamhet. Föredraget flyter lugnt, klart, fullt följdriktigt från början till slut, uttaladt med stark, men böjlig röst i en ton, som icke har något af hvad man brukar kalla »predikoton», ingenting salvelsefullt, ännu mindre något tillgjordt, utan tecken till svärmeri och likväl värmande, aldrig ofördragsamt, men vittnande om ärlig öfvertygelse.
Sådant var det intryck hr Hedbergs föredrag gjorde på mig, när jag den aftonen satt bland baptisterna i Ebeneserkapellets enkla sal, och detta intryck har stadfästs, då jag därefter hört honom. Jag var troligtvis den ende som kommit dit i kritisk afsigt eller med farhåga att få höra någon dussinkolportör, men den afsigten fick icke anledning att utföras och den farhågan bekräftades ej. Hr Hedberg förefaller att vara själfva ärligheten och just däruti ligger sannolikt hans styrka och det stora inflytande han eger. Han uppträder naturligtvis utan något slags presterligt utmärkande i det yttre.
Men hvad är det då hans åhörare få erfara? Evangelium, ingenting annat än det milda och glada budskapet, sådant Nya testamentet framställer det, och på ett rätt älskvärdt och alt annat än dystert eller uppskakande sätt. Dessa fattiga menniskor som lyssna till föredraget ha ganska visst sin stora glädje däraf. Det är deras aftonnöje, vare detta sagdt, utan att söka förringa andaktsstundens värde, och det är nog troligt, att de med tillfredsställelse tänka därpå äfven följande dag och längta efter en ny afton med samma glädje.
Så tillgår det i mer än en bönesal hvarje afton. Under det den fina och bildade stockholmsverlden sitter i Stora teaterns salong och