Nya Stockholm

Stockholm. Ebeneserkapellet ligger i hörnet af Brännkyrkagatan och Blecktornsgränd. Man kunde tro, att det vore alldeles ofanligt aflägset, och kommer man en mörk vinterafton upp i de trakterna, ser där just icke ny-stockholmskt ut. Brännkyrkagatan, förr kallad Besvärsgatan, är ännu ej mycket »moderniserad», men hon varder det nog.

Kommer man med Mariahissen upp till den gatan, märker man snart nog en stor byggnad i ett hörn, en byggnad som reser sig öfver alla de andra husen, ser allvarlig och aktningsbjudan det ut. Det är Ebeneserkapellet.

Här är dålig belysning, ty här finnas inga skimrande handelsbodar. Man ser få vandrare bland snöhögarne. Kapellbyggnaden står alldeles mörk. Icke ett enda ljus ur något fönster. Vi försöka på en dörr åt gatan. Stängd. En annan ingång i sjelfva hörnet är ej häller öppen. Åt höger leder en brant, islagd stig upp till bärgen. Men nedanför backen, det är Blecktornsgränd, lyser starkt. Där susar en ångvagn fram och mycken rörelse märkes. Där är Adolf Fredriks torg. Ebeneserkapellet ligger således icke så långt bort, som det kan förefalla, när man i mörkret trefvar sig fram på Brännkyrkagatan. Man kan med ångspårvagn fara ända till foten af Blecktornsgränd och det är onekligen den snabbaste och bekvämaste vägen, när man vill deltaga i en andaktsstund i Mariabärgen.

Från den branta backen lyser det genom en halföppen dörr. Det är således den för tillfället tillgängliga ingången till kapellet. Vi träda in och komma genom en förstuga i en tämligen stor, men ej synnerligt hög sal, tillräckligt, men icke rikt upplyst af några gaslågor utan kupor. Här är alldeles tyst och ej synnerligt mycket folk. Vi taga plats på en af de enkla bänkarne, midt för talarestolen, hvilken står på en låg upphöjning vid ena långväggen. På den upphöjningen sitta tre allvarlige män.

Salen är ytterst enkel, utan en enda prydnad på de slätmålade väggarne, med undantag af en väggklocka ofvanför talarestolen. Församlingen ser också enkel ut och består till största delen af kvinnor, de flesta fattigt klädda, ett par i bärgade borgarfruars klädsel, några gamla, kanske ännu flera unga. Männen äro tydligt kroppsarbetare.

En af de allvarlige männen bak om talarestolen, en medelålders karl med godt utseende och ljust helskägg, reser sig och säger något sakta till en ung man som sitter i talarestolens granskap. Den unge mannen beträder upphöjningen. Han har en guitarr i handen samt förklarar, att han nu skall sjunga en gammal sång.

»En sång som är hundra år», tillägger han, »men lika god för det.»