Nya Stockholm

lyssnar till Mozart, Gounod eller Wagner, eller under det andra skratta åt hr Hedin och intagas af fru Hartmans älskvärdt muntra framställning eller känna sig hänförda af hr Hillbergs karaktäristiska spel, eller medan åter en annan del af den verlden samlas till festligt samkväm i lysande salonger, och dansmusiken låter höra de första tonerna af den balinvigande polonäsen — under det hela detta Stockholm som kallas det »glada och njutningsrika» flyger från nöje till nöje, fladdrar och svärmar och dåras af festernas glans eller ock med större allvar gör sig till godo hvad en stor stad har att bjuda i konst, literatur och med bildningens alla tillgångar, under det en annan del söker endast de gröfre njutningarna från och med dryckeslaget med de fina vinerna till och med spriten på kaféerna och spriten på krogarne ... så sitta ej få i bönesalarne och vederkvicka sig efter dagens mödor. Vederkvickelse måste människan ha. Men hvad de känna hvarandra föga, de som sitta i operasalongen samt i den fina verldens salonger och de som befolka bänkarne i bönesalarne! Och hvad de ofta göra hvarandra orätt, de ena såväl som de andra!

Den sal i Ebeneserkapellet, hvarom nu talats, är afsedd endast för veckosammankomsterna. På söndagen samlas man i själfva kyrkan, ett ganska stort och vackert dekoreradt rum som omgifves på tre sidor af rymliga läktare. Den fjärde sidan upptages på något afstånd öfver golfvet af den i alla baptistkyrkor oundvikliga stora nischen, där föreståndarne och de predikande bröderne ha sina platser.

Jag begaf mig till Ebeneserkapellet en söndag för icke så länge sedan, då dop skulle där förrättas. Pastor Hedberg, som är kapellets föreståndare, höll predikan från nischens bröstvärn och klädd i samma enkla promenaddrägt som vid den nyss omnämda aftonsammankomsten i salen. Predikan var också i full öfverensstämmelse med aftonföredraget. Sången leddes af några fruntimmersröster från musikläktaren i nischens öfra afdelning, beledsagade af ett orgelharmonium som äfven där hade sin plats, och i sången deltog hela församlingen. Jag hade naturligivis köpt mig ett exemplar af Psalmisten och följde uppmärksamt med sången. Vid min sida satt en gardist i uniform. Han sjöng med stark röst första strofen utantill, men så svek minnet honom och då lutade han sig helt förtroligt mot mig och sjöng ur min Psalmist, naturligtvis antagande, att jag vore en af bröderne.

Då predikan var slutad och ännu en strof sjungen, trädde ett par bröder fram i nischen och lyfte upp en lucka i golfvet. Där var en bassäng fyld med vatten. En liten trätrappa förde ned i det våta, alldeles som i en badsump. Från en liten dörr på nischens ena sida