Nya Stockholm

eldigare och rycker alltid sina åhörare med sig. För öfrigt predikar ej häller han ofördragsamhet, men håller strängt på dogmerna och på bibelns oantastlighet. Af hans bägge medäldste, K. O. Broady, f. d. öfverste i nordamerikansk tjänst, och Adolf Drake, är den förre äfven omtyckt predikant samt jämte den mildt evangeliska Drake, utgifvaren af »Veckoposten», föreståndare för baptistseminariet.

Redan på 1840-talet började några personer i Stockholm, innan ännu någon baptiströrelse uppstått på annat ställe i landet, att här sysselsätta sig med tanken på barndopets oberättigande. Bland dessa var bundtmakaren D. Forssell, hvilken på en affärsresa till Hamburg 1847 fördes till ett baptistkapell, där hans öfvertygelse om dopet stadfästes. Samtidigt, men icke i något samband med stockholmarne, döptes i Hamburg den svenske sjömannen F. O. Nilsson, som i Amerika lärt känna baptismen. Då han sedan döpte och lärde i Göteborgstrakten, landsförvistes han.

Till den stockholmska gruppen, bland hvilka de tre för baptismen så nitiskt verkande bröderna Palmqvist funnos, sällade sig 1850 den för sitt uppträdande mot det oskriftenliga i konfirmationen af Upsala domkapitel suspenderade prestmannen Anders Wiberg, hvilken dock icke då ännu omfattat baptismen, men som året därefter, då han återvände från en utflygt till Hamburg, öfvertygades om barndopets oförenlighet med bibeln, tog afsked från prestämbetet och gaf ut den bekanta skriften »Hvilken bör döpas? och Hvaruti består dopet?» För sin hälsas skull företog Wiberg 1852 en resa till Amerika, vid hvars början han af ofvan nämde Nilsson döptes i Öresund. Under hans treåriga frånvaro i Amerika döptes D. Forssell och P. F. Hejdenberg 1854 i Hamburg, och vid sin återkomst döpte de flere andra.

Därmed var baptistförsamlingen i Stockholm i full verksamhet, och hennes förnämsta män sökte utbreda åsigterna åt många andra håll, hvilket då ännu icke kunde göras utan att utsätta sig för förföljelser med böter och fängelse vid vatten och bröd.

Under 1855 verkade bland de döpta i Stockholm C. J. M. Möllersvärd, hvilken hade döpts i New York, och då valdes den från Amerika återkomne Wiberg till föreståndare. Stockholms baptister hyrde till samlingslokal två små mörka rum vid Köpmangatan med uppgång från en af de trängsta och smutsigaste gränder i staden. Församlingen var mycket liten och hade behof af att dölja sig. Det var icke då ett sådant rörligt och oförskräckt samt af myndigheterna fördraget religiöst lif som i nya Stockholm. Emellertid tvekade baptisterna icke att antaga inbjudning till offentlig diskussion i Betlehemskyrkan, där deras åsigter angrepos af Thomander, Elmblad m. fl. och försvarades af Möllersvärd, Wiberg och notarien Elde.

År 1857 hyrde baptisterna sig en lokal vid Besvärsgatan, n. v. Brännkyrkagatan, å Söder, men kunde ej behålla den. I staden hade förvärfvats en ny samlingssal i det till många olika ändamål begagnade huset n:o 13 vid Skärgårdsgatan, den gamla »Själagården», där Trivialskolan, Stockholms enda klassiska läroverk, hysts i halft annat århundrade, ända till 1814. Där började baptisterna 1856 en söndagsskola, men som snart måste öfvergifvas för det oljud som anstäldes af gatpojkar och först 1864 kunde ånyo upptagas, i synnerhet genom Lina Rossanders (sedermera fru Johansson) nitiska bemödanden.

Behofvet af ett nytt bönehus gjorde sig emellertid gällande, och Wiberg