Nya Stockholm

föreställningarna kl. 5 e. m. Småningom bortflyttades tiden allt mer och mer, men har nu ganska länge varit stadig på sjunde timmen. Paris har i det afseende ej kunnat utöfva något inflytande, ehuru spektakeltimmen där växlar mellan half åtta och nio.

Den mest anlitade ingången är onekligen från Arsenalsgatan. I den stora yttre förstugan och ännu mer i den inre, hvilken källarmästaren Bengt Carlsson för några år sedan lät ordna och pryda på ett fint och smakfullt sätt och som kan betraktas såsom en foyer, en så god foyer man kan bestå sig i Stockholm, samlas en del af vår manliga beau monde för att taga den kvinliga i betraktande vid föreställningarnas början och slut.

Uppgången till parketts öfversta del är nu mera genom ett kapprum i förstugans bakgrund, hvilket ursprungligen var en kolbod, men som för sjutio år sedan hyrdes af en kringvandrande tysk likörförsäljare vid namn Pohl, hvilken där inredde ett schweizeri som under olika egare bibehöll sig ända till 1881. Västra parkettuppgången leder ock till första och andra raden. I batgrunden af andra förstugan åt Arsenalsgatan, invid ett par trånga innangårdar, fins ock en trappa till de tre öfversta raderna, dit man kommer äfven från Gustaf Adolfstorg.

Och så äro vi i de trånga korridorerna, där det fordras mycken smidighet, lugn och ihärdighet för att göra sig af med sina öfverplagg. Vaktmästarne äro dock alltid uppmärksamma och tjänstvilliga. De ha ingen lön hvarken på parkett eller de två första raderna samt i tredje radens fond, men finna sin ersättning i allmänhetens frivilliga bidrag.

Man känner sig glad då man inträder i den numera alltid festligt upplysta salongen! Det fins nog teatersalonger i Europa som äro lika vackra, som vår kungliga stora, andra som äro långt rikare utstyrda; men mera intagande i smakfull enkelhet är ej lätt att finna, och sedan elektrisk belysning infördes, är det angenäma intrycket ännu större.

Man behöfver icke vara så lastgammal för att erinra sig salongen innan gaslysning fans. Då låg mörker öfver loger och bänkar. Kronvindskarlarne hade ett grufligt besvär med att tända oljelamporna, innan stora kronan skulle hissas ned, och lamptändarne hade ej häller så liten möda. Det var en högtidlig afton, nyårsdagen 1854, då scenen och salongskronan första gången belystes med gas. Publiken jublade. I näst följande månad var hela teaterns inre gasbelyst. Kostnaden för gasbelysningens anbringande gick till öfver 25,000 rdr banko. Fruktan för att gasen skulle vara eldfarligare än oljebelysningen bekräftades aldrig. I början kunde man icke nog förvåna sig och ej tillräckligt uttrycka sin förtjusning öfver en så bländande belysning; men den belysningen finner man nu alldeles otillräcklig. Nu nöjer man sig icke med annat än elektriskt ljus på alla logeraderna utom den femte, och nu kan man verkligen också känna igen sina vänner i salongen.