Nya Stockholm

Det ser ut som skulle Stockholm icke kunna få tillräckligt stort antal teatrar. Ehuru ingen af de gamla på senare år gjort just mycken lycka, minst i ekonomiskt afseende, uppstå dock ständigt nya. Man kunde tro, att stockholmarne vore ett mycket rikt slägte som ville offra alla sina pengar på teatrar, musikkaféer, variété-föreställningar och hästoperor; men nog har det visat sig, att det icke åt minstone är teatrarna som taga brorslotten af dessa pengar.

Då Nya teatern fortgått några år, yttrade mer är en skådespelsälskare, att den teatern utgjorde ett bevis på, att en stor skådebana mycket väl kan bära sig utan anslag. Det yttrandet vittnade icke om god sakkännedom. Händelserna ha sedan tillräckligt bekräftat hvad man borde ha vetat förut, att en stor teater icke kan upprätthållas utan tillräckligt understöd. Icke ens Edvard Stjernström skulle kanske nu gå i land därmed, och det torde vara tvifvelaktigt, huru vida ens hans »Mindre teater», en ingalunda stor konstanstalt, kunnat fortfarande bära sig, då kungl. teatern år 1863 befriade honom från alla bekymmer i det afseendet, mycket mindre Nya teatern, i fall Stjernström också fått vara dess ledare mer än ett par år. Stora voro förhoppningarna på denna teaters framtid, då han började sin verksamhet, många gånger ha de svikits, åter lefvat upp, men å nyo slocknat.

Hösten 1873 lades grunden till detta teaterhus, som uppfördes enligt E. Jacobssons ritning och invigdes den 19 Januari 1875. Kostnaden har uppgifvits till 600,000 kr. Den stora och ganska behagliga salongen skulle rymma bort åt 1,500 platser, något som dock aldrig uppnåddes, och platsernas antal inskränktes sedermera ytterligare genom myndigheternas påbud, så att antalet f. n. är 1,150 med tre logerader och stor parkett med parkettloger. Salongen är äfven nu den rymligaste i Stockholm, då Stora teatern nu mera innehåller platser för endast 940 och Dramatiska för 640 personer. Nya teatern har rymliga korridorer, mycket ändamålsenligare än hufvudstadens öfriga teatrars, men en föga ändamålsenlig scen, och man klagar äfven att salongen i akustiskt hänseende ej är riktigt tillfredsställande. Märkligt är dock, att somliga skådespelare alltid höras, andra icke. Då Nya teatern började sin verksamhet med »Ett köpmanshus», var Stjernström ännu, oaktadt sina femtiåtta är, en käck konstnär, en ihärdig och oförskräckt personlighet, som med kraft och insigt styrde en sådan skådebana. Två år därefter dog han. Hans enka, Louise Granberg, känd författarinna, ville fortsätta hvad han börjat. Svårigheterna voro dock henne öfvermäktiga, och hon hyrde ut teatern till Victor Holmquist och Ludvig Josephson, hvilka den 1 Augusti 1879 började sin verksamhet där. År 1880 inköpte de teatern genom åtskilliga intresserade personers biträde för 500,000 kr. Hr Holmquist skötte ekonomien och hr Josephson var den konstnärliga ledaren, men den förre uppträdde äfven på scenen.

Stor verksamhet har Nya teatern utvecklat. Med aldrig tröttad uppmärksamhet följer Ludvig Josephsson med de sceniska företeelserna