Sida 297
det området, ehuru de nog kunna användas där någon gång, hvaremot de båda, fastän det är tio års skilnad i deras ålder, höra till de yngre karaktärsrollerna, i hvilka hr Törnquist visar äfven förmåga af god komik. Fullt hemma på komiska området är hr Personne, en bland de gladaste af våra skådespelare och därför en af de mest omtyckte samt onekligen en af pelarne och den som; har mer än en sträng på sin båge. Hr O. Bæckström tycks däremot icke vara mångsträngad, men den begåfvade konstnären har likväl under de tre år han varit anstäld vid den kungl, scenen skapat flere betydande karaktärsroller och med sin stora komiska förmåga förvärfvat ett sannolikt stadigvarande gunstlingsskap hos allmänheten. Det komiska området saknar ty värr en sådan konstnär som Knut Almlöf hvilken svårligen kan ersättas, men är för öfrigt rätt väl försedt, ty där finnes äfven hr Hamrin, som i många roller vunnit en tacksam publik, och någon gång sväfvar hr Grip fram och gör en lustig vändning.
Om det skulle finnas någon större teater, som har förutsättningar för att taga sig ut på egen hand, är det väl Stockholms Dramatiska. Det är den teaterns samtliga medlemmar som, då staten undandragit honom sin hjelp, förenat sig för att rädda skådebanan från undergång eller åt minstone hålla henne uppe till dess riksdagen lärt sig inse, att konsten ingalunda är något öfverflödigt bihang till samhället, ännu mindre någon skadlig utväxt. Till dess att en kommande riksdag godtgör hvad 1888 års parlament förbrutit, känner teatervännen sig glad öfver att Dramatiska teatern, fortfarande kallad »kunglig» fastän uthyrd, öfvertagits af dem som förut där gagnat konsten. Och då Stora teatern kommer att ledas af en därtill sannolikt högst lämplig person, hofkapellmästaren Nordqvist, är all anledning antaga, att nya Stockholm under den närmaste framtiden kommer att sakna hvarken talscen eller opera, värdiga en hufvudstad, men man skall ej häller glömma den afgående direktionens ärliga sträfvanden, och när opartiskheten tager ut sin rätt, måste man otvifvelaktigt erkänna det goda denna under de mest ogynsamma förhållanden arbetande direktion uträttat.
Åttatiotalets Stockholm får ej se det nya teaterhuset, men äfven dess byggande varder en gång verklighet. Ritningar och förslag, prisbelönade och icke, saknas ej, men främst bland dem torde ännu vara hvad professor Isæus före alla andra framlagt. Under tiden må vi vara nöjda att ha en så god och i akustiskt afseende förträfflig salong som Stora teaterns — gammal, men tjänstbar.
***
