Sida 306
Selinders tid på 1860-talet bekanta lokalen, och Kungsholmsteatern i en för de flesta stockholmare nästan okänd trakt. Konsten står väl icke synnerligt högt på dessa scener, men en afton i deras salonger är kanske bättre använd än på många andra förlustelseställen, variété-teatrarne inbegripna. Hvad som mest skadar teatrarne är onekligen dessa »variétés» af olika slag, men af lika underhaltigt värde och som måste räknas till Nya Stockholms olägenheter.
Icke äro de många teatersalongerna fylda hvarje afton, allra minst under ett ekonomiskt dåligt år, men det är likväl icke få personer som i dem tillbringa sina kvällar och sedan belåtna vandra hemåt. Teaterbesöken i en stor stad ingå i dennes vanor och ha otvifvelaktigt ett icke så ringa inflytande, vare sig i den ena eller den andra riktningen. När konungen åker upp till slottet efter en afton i Stora teatern, stannar stockholmaren och fröjdar sig åt glansen från den kunglige förridarens fackla, öfvertygad om, att kungligheten, ännu representant för hela samhället, icke kan, omständigheterna må under vissa tider vara aldrig så ogynsamma, alldeles undandraga sig att låta äfven en fackla lysa för den sceniska konsten.
