Nya Stockholm

»Stockholm är bortskämdt af operetten», säger man, »och kafémusiken ...» Bägge finna dock sina försvarare, och om den senare heter det: »Tänk på hvad man bjöd den stora allmänheten innan t. ex. August Meissner kom hit, och det till och med på kyrkokonserter!»

Utan att vilja hvarken för mycket upphöja eller nedsätta nya Stockholms musiksinne, hvilket möjligtvis ej är af djupaste slag, må dock erinras, att vi ha en rätt stor stam, vårt musiklifs »fasta stock», som företrädesvis besöker symfonikonserterna, aldrig försummar de utländska virtuoser som komma hit, gärna infinner sig på de Aulinska kvartetterna och anser för sin pligt att, aktivt eller passivt, tillhöra det ena eller det andra af våra stora musiksällskap. Detta är ett sakförhållande som ej kan nekas.

Lika obestridligt är, att arbetsklassen egnar en icke ringa del af sina fristunder åt sångöfningar samt att Stockholm därför bland den klassen har ett stort antal kvartettsällskap, hvilka visserligen icke betyda något i konstnärligt afseende, men så mycket mera i samhälleligt, främjare af goda tidsfördrif och hyfsade seder.

L. Norman.

Vi infinna oss en afton, då Stora teatern ger symfonikonsert. Det är fullt hus. Biljettprisen äro ock lägre än annars. Ej blott parkett, utan äfven orkesterplatserna äro upptagna af allmänheten, och kapellet är uppfattadt till scenen. Hvart vi vända oss, se vi bekanta musikidkare, tonsättare, konstgranskare och andra som företrädesvis älska musik. Saken är också, att det mest betydelsefulla i nya Stockholms musiklif äro sannolikt dessa symfoniaftnar. I kväll få vi kanske höra Berlioz’ »Damnation de Faust» eller åtminstone hans »Symphonie fantastique». Berlioz är på modet i nya Stockholm. Låt oss höra hvad man säger rundt omkring oss...

»Rytmisk och instrumental storhet... Det är ju alldeles märkvärdigt att den här fantastiska symfonien kunnat i nära sextio år vara alldeles otillgänglig för våra konserter... Nordqvist förstår sin tid... Han har brutit vår konservatism... Det är han som gjort Stockholms musikverld först riktigt bekant med Berlioz’ urkraftiga skaparesnille... Inte var Berlioz någon musikalisk gudsförnekare för att han ej underkastade sig slentrianen, inte... tyst!»

Kapellmästaren svänger taktpinnen. Tonerna rusa genom salen. Underbart! Dämpade pukor och horn, fioliner spelade med stråkens