Nya Stockholm

baksida, ofikleider och serpenter eller åt minstone tuber och basuner, och tre harpor... »Aldeles utmärkt!... Å, den Nordqvist!»

Första afdelningen är slutad. Bifallet är ännu kanske något återhållsamt. Det är svårt att komma sig för efter något så ovanligt. Berlioz är ett snille, det är visst och sant, han var det åt minstone så länge han lefde, det måste nu erkännas, fastän det är snart ett par tiotal af år sedan han dog... »Hvad var Liszt!»... »Den ha vi nu hört tillräckligt!» Men i alla fall vet man kanske icke riktigt, huru man skall taga det efter första afdelningen. De öfre lagren i salongen veta det minst, tyckes det, och det är dock de som vanligtvis både börja och hålla längst i med handklappningarna."

Så kommer fortsättningen. Det varder alt mäktigare, djupare, underbarare. Salongens bifall växer i samma mån. Man är slutligen alldeles utom sig af hänryckning. »Marche du supplice» bisseras. Fram med hr Nordqvist! Dundrande handklappningar... Bravorop!... Hofkapellmästaren bugar sig gång på gång.

J. Dente.

Vårt hofkapell är förträffligt, men så har det också haft lyckan att ega förträffliga anförare. Svenskar ha de icke alltid varit, knapt en tredjedel, men vanligtvis ha äfven utländingarne gjort sig till svenskar. De ha trifts så väl i våra förhållanden, i vår musikaliska verld. Man gör ej häller skilnad mellan ursprunget, utan talar med samma aktning, till och med samma fosterlandsstolthet om en Du Puy, som om en Johan Berwald och skiljer icke als mellan en Foroni och en Norman, en Dente, en Nordqvist eller en Henneberg. Våra äro de alla. Alla ha de bidragit till lifaktigheten i vår musikaliska verld.

Bland de allra främsta i det afseendet var Ludvig Norman. Ännu på åttiotalet var han i verksamhet († 1885), och nya Stockholm står till honom i stor tacksamhetsskuld. Ehuru i aderton år orkesteranförare vid vår stora lyriska scen, var han kanske ej synnerligt bevågen operamusiken, utan egnade sin kärlek åt djupare musikverk, men det var dock under hans opartiska anförareskap som Afrikanskan, Borneo och Julia, Lalla Bookh, Mignon och Carmen först uppfördes på vår teater, som Richard Wagner där gjorde sitt inträde och Ivar Hallström gaf uppslag till en svensk nationalopera.

Både medelbart och omedelbart uträttade Norman mycket för musiklifvet i nya Stockholm och hans betydelse som tonsättare var otvifvelaktigt af stor verkan. Bland annat var det hans förtjänst att