Nya Stockholm

genom åtskilliga tondikter, t. ex. hymnen »Rosa rorans bonitatem», motetten till Wallins »Jordens oro viker» samt flera körer ha åter upplifvat a capella-sången, en väsentlig beståndsdel af ett musikaliskt samhälles tillgångar. Såsom musikgranskare egde han ej blott ovanligt säker insigt, utan äfven mindre vanlig förmåga att uttrycka sig klart och med smak och han kriticerade utan att såra, var gentleman äfven på det området.

Efter Norman steg Joseph Dente upp på kapellmästarpallen, satte sig till och med framför pulpeten, hvilket i början ansågs högst opassande och alldeles orimligt, men som sedermera med skäl antagits till vana och nu mera alldeles icke stämplas såsom något otillbörligt. Dente är, liksom Norman, stockholmsbarn och sin fiolin lärde han först spela hos Eduard d’Aubert, den stockholmiserade braunschweigaren, fastän han sedan tog mästerskapet hos Léonard i Bruxelles. Redan vid femton års ålder satt han såsom fiolinist i hofkapellet, vid tjugutre år sångrepetitör, vid tretio konsertmästare, fyra år därefter kapellmästare och vid Normans afgång, 1879, kapellets förste chef för operan. Inom Stockholms musikaliska verld har hans genom resor och studier i främmande land utbildade talang och smak varit af stor nytta, och hans kompositioner, såväl orkestersaker, som kammarmusik och sånger vid piano, sättas af kännare högt, liksom han mycket värderas såsom lärare vid konservatoriet i komposition och instrumentation.

Conrad Nordqvist, som utsågs till förste kapellmästare 1885, har utbildat sig synnerligen i Sverige, fastän han studerat äfven i Dresden och Berlin och vistats någon tid i Paris. Hans inflytande sträcker sig också utom Stockholm, enär han varit musikdirektör vid Jönköpings regemente och marinregementet, men det är dock hufvudsakligen i hufvudstaden han haft och har sin verksamhet, orgelnist i Storkyrkan, kormästare och kapellmästare vid kungl. Teatern, sånglärare vid nya elementarskolan och gymnasium, lärare i harmoni vid konservatoriet och 1888 öfvertager han direktörskapet vid Stora teatern, samlar dess krafter, styrker och stadfäster och söker till och med ännu mer än förr inverka på det musikaliska lifvet.

R. Henneberg.

Såsom andre kapellmästare vid kungl. teatern har Richard Henneberg redan visat hvad han kan uträtta. Han är en af de främlingar som införlifvat sig med våra förhållanden och gjort sig till en af våra, nu lika god stockholmare som någon af oss. Han är dock af