Nya Stockholm

lokalerna fyldes, och allmänt förklarades, att något så praktfullt hade man aldrig tänkt sig. De som gjort vidsträckta resor i Europa, intygade, att maken till Berns nya salong funnes icke på något ställe.

Vill man, kan man där få höra god musik, men nog är det mera vanligt, att man hällre glammar vid glasens klang än med tillbörlig uppmärksamhet följer den förtjänstfulle kapellmästarens och hans orkesters aktningsvärda bemödanden att göra verklig tonkonst gällande. Den nya salen begagnas för öfrigt, liksom den gamla förut i många år, till konsertmatinéer, där både in- och utländska sång- och instrumentkonstnärer låta höra sig. Vigtigast är dock punschen på aftnarne.

Berns salong.

Berns nya salong hör till nya Stockholm, men är icke den nyaste af våra konsertsalonger. Man hade länge önskat, att hufvudstaden måtte få en sal endast för musik, icke för sådan och punsch. Visserligen hade man musikaliska akademiens stora sal och stora salen i Hôtel W6, men det var icke tillräckligt, och de salarne kunde ej häller användas till konsertrum hvarje afton. Några af dem som se våra musikförhållanden i kanske något ljusare belysning än den verkliga trodde, att Stockholm nog hade behof af en lokal där man hvarje afton finge höra god musik utan förtäring. Kapellmästar Hallén längtade också efter en egen orkester i ett fördelaktigt musikrum, där stora musikverk kunde uppföras dag ut och dag in.

»En sådan sal skall jag bygga», förklarade hr C. O. Lundberg, den store byggmästaren. Det var naturligtvis en småsak för en sådan byggherre, hvilken köpt gamla enkhuset och icke visste riktigt hvad han skulle göra af enkhuskyrkan. Hr Lundberg vände sig till arkitekten Ludvig Peterson, hvilken vi nämt redan i ett föregående kapitel, en af nya Stockholms mest framstående byggkonstnärer, som 1880 erhöll konstakademiens högsta pris och sedan såsom statens