Nya Stockholm

och så var den nya musikperioden öppnad. Orkestern gjorde sin sak förträffligt. Kapellmästaren var den mest nitiske och kraftige anförare. Men publiken?... Den infann sig icke. Salen rymmer 1,140 personer, af hvilka 354 å läktaren, men det felades omkring 1,100 i fulla antalet, stundom visserligen något mindre, ett par gånger kanske ännu mera. Månne Andreas Halléns musik vore alt för kraftig näring för mindre härdade musikälskare? Hr Gellerich, en i Stockholm förut känd musikanförare, nu senast hitkallad från Göteborg, bjöd med sin trupp på lättare tonkonst. Allmänheten fortfor att hålla sig undan. D:r Carl von Bergen höll föreläsningar, illustrerade af god musik. Några flere än förut infunno sig, men den stora salen såg likväl öde ut. Först då den franska skådespelerskan fru Thénard där uppträdde, var kanske flertalet af platserna upptaget, och då Björnstjerne Björnson höll föredrag om Gambetta, vardt salen i det närmaste fullsatt.

Sveasalen.

De egentliga musikaftnarne kunde dock icke samla folk. Stockholmarne gingo fortfarande till Berns salong och lemnade ej häller Blanchs kafé tomt, men Sveasalens verkligen ädla prakt lockade dem lika litet som hr Halléns goda musik... Punschen saknades i den nya lokalen, och utan punsch, finner stockholmaren äfven den saftigaste aftonmusik odrägligt torr. Byggmästar Lundberg hade nedlagt ofantliga kostnader och velat lemna Stockholm en både i akustiskt