Sida 330
skulle känna sig ofantligt lycklig, om den höga nåden kunde beviljas honom, hvilket bäst kanske går för sig genom att personligen göra en framställning i hofmarskalksämbetet.
Den efterlängtade aftonen är inne. Slottet lyser starkt i den mörka januariqvällen. Floder af ljus stråla ut öfver Norrbro och strömmen, och Gustaf Adolf sitter och pekar på den strålande kungaborgen. Vagn efter vagn rullar öfver Norrbro, och i hvarje sitter åt minstone en hvit pelskappa, skymtar också kanske en uniformshatt eller en i lyktskenet blixtrande hjälm. Vagnarne svänga af till venster nedanför Lejonbacken och taga sedan vägen öfver Slottsbacken in på borggården.
De som till fots begifva sig till balen, äro ännu flera, inga damer naturligtvis, men så många mera af mankön. Fjäderbuskar och pickelhufvor, »plymagerade» trekantiga hattar, kaskar, kepis och anspråkslösare cylindrar glänsa i den kungliga ljusfloden, flytta sig alt närmare ljuskällan, synas öfver Lejonbackens bröstvärn, försvinna i norra hvalfvet och lotsa sig fram mellan vagnarne och en del af det suveräna folket som icke fått bjudningskort, men infunnit sig på borggården för att få åt minstone se en skymt af granlåten, så in i västra hvalfvet, upp för den monumentala trappan, mellan ståtliga hoflakejer, alt högre och högre, i alt starkare ljusflöde, mellan alt längre och mera böljande sidensläp, i alt starkare trängsel klämda mellan pelsar och uniformsrockar. Trappans ståtliga arkitektur tager sig i denna belysning ännu stoltare ut än vanligt, på en gång kraftigare och mera leende, kungligt välkomnande, stolt i sitt leende; men på hela långa afsatser vid muren ha redan förut komna gäster radat upp sina civila hufvudbonader, cylinderhattar af alla skapnader och åldrar, till och med runda hattar, hårda och mjuka, pelsmössor i många former, en förvånande utställning i den monumentala arkitekturen, illustrerad af andra rader hundratals galoscher, som lättsinniga egare öfverlemnat åt andras fria val, när balen nalkas sitt slut.
Huru finna en klädhängare i öfre förstugan? Alla synas upptagna. En välvillig hoflakej letar dock fram en under högar af öfverplagg, hjälper oss af med öfverrocken, stoppar våra galoscher i bröstfickan, icke hans, utan vår öfverrocks — »bättre där än på golfvet», anmärker han med öfverlägsen verldskännedom.
Claque’n under armen, handskarne på, och så in i hofsalarne. Klockan är nyss nio, och likväl är det nästan fullt i alla rummen. Hvar och en tyckes ha önskat komma i tid för att få en god plats, när det kungliga tåget nalkas. I en dörr till en af salarna — det är där kanske som det egentliga högtidliga, det riktigt hofmessiga och företrädesvis kungliga vidtager — står en högväxt herre med