Sida 331
guldglänsande frack, behängd med stora och små stjärnor. En stjärnkunnig man vid vår sida upplyser, att där finnas både storkorset af da Conceigao och Uppgående Solen af första klassen, Zähringer-Löwen-orden med gyllene kedja, storkorset af Hvita Falken, riddarekorset af Gyllene Lejonet, och många, många flera gyllene storheter. Till den dekorerade fracken hör ett par hvita kaschmirbyxor med guldrand. Den högreste bäraren af all denna prakt är konungens förste hofmarskalk, han som skickat ut bjudningskorten och nu ber gästerna vara välkomna. Ett par tusen händer trycker han i afton, ett styft arbete, och i sitt »välkommen» lägger han något så hjärtligt uppmuntrande, att hvar och en känner sig riktigt hemmastadd och mången anser sig till och med vara särskildt föremål för kunglig nåd och ynnest.
Hvart man blickar, ser man bekanta ansigten, personer ur olika samhällsklasser och af olika åsigter. Frihandlare bredvid tullvänner, konservative och baksträfvare midt bland liberale och framåtrusande, högkyrklige och frikyrklige — alla äro lika välkomna i hofsalarne, när det gäller att fira en kunglig födelsedag. Man tränger sig fram mellan svenske ministrar och norska, utländska sändebud och Liss Olof Larsson och alla ämbets- och tjänstemän vid statsdepartementen, justitieråd, hofrättsråd och alla andra, råd. Där kommer öfverståthållaren vänligt leende, och underståthållaren glammar i en glad grupp af gamle professorer och unge löjtnanter. Genremålaren står i lifligt samtal med fabrikören och nordstjärneriddaren och funderar, på, om denne ej skall beställa en tafla, men det funderar fabrikören visst icke på.
En mer än vanligt guldsmidd herre kommer och klappar er på skuldran. Ni ryggar till baka, öfverraskad af så mycken nedlåtenhet från en så lysande person. Det är ju er gamle vän, grosshandlaren! Men hvem kan känna igen honom i denna guldbelastade drägt? Det är hans generalkonsulsuniform. En annan grosshandlare har en lika grann frack, men med silfver i stället för guld och så kommer den ene generalkonsuln efter den andre i guld eller silfver, och ju mindre stat de representera, dess grannare är uniformen.
Sak samma med diplomaterne, de äkta, som hålla staternas öden i sina handskklädda händer eller för tillfället i sina broderade fickor och som äro klädda i högröda, ljusgröna och himmelsblå frackar med många slags granlåter. Ett par biskopar, svart med guld, själfve ärkebiskopen i dylik uniform, men med serafimerbandet, ståtlig, vördnadsbjudande och dock ganska tillgängligt leende. Uniformerna, ordensbanden och stjärnorna glänsa öfver alt, men här och där synes en svart frack, till och med utan en enda liten guldbit, och midt uppe