Sida 344
Då är bordsittandet också slut och man bjuder ånyo sin dam armen och följer henne skyddande in i salongen, där hon nedsättes på en trygg plats, hvarefter man så fort som möjligt skyndar till herrns rum för att efter eller jämte kaffet få sig en stark havanna, alldeles oundviklig på en bättre middag. Efter kaffet kommer också konjaken eller munken af den heliga Benedikti-orden, den äkta nämligen, en likör som till stor del utträngt alla andra. Sedan händer det, att man smyger sig sin väg, men det händer ock, att man stannar vid spelbordet eller kanske deltager i ett litet »sauterie», en hoppfull eftersläng af den glada festen, och fram emot klockan elfva är man färdig till en liten supé.
Någon gång gifvas ännu frukostmiddagar klockan tre på dagen, men de äro sällsynta i nya Stockholm, och det ser ut, som skulle supéerna efter gamla systemet äfven få maka åt sig, dessa orimligt tråkiga supéer, på hvilka man infinner sig klockan åtta eller nio eller ännu senare, sköljer i sig en kopp hett té, dricker ett par glas punsch, knuffas i dörrarne, pratar om de likgiltigaste föremål, hör knapt hvad någon säger för det allmänna sorlet, tränges sedan omkring matbordet, skrapar åt sig några ostron, smakar på en hummer-à-la-daube, dricker åtskilliga glas vin med bekanta och obekanta och räddar sig slutligen för att innan midnatt hinna in på Operakafét eller på Kung Karl och berätta för vännerna där att man varit på supé hos generalen eller generaldirektören, grosshandlaren eller fabrikören och att man nu vill taga skadan igen för några mycket tråkiga timmar.
Nog händer det, att man någon gång på supéerna får höra musik, men sällan är det god sådan, och fiolkvartetterna äro nu mycket sällsynta, oftast är det dilettantkram af minsta värde. Endast få hem i Stockholm äro verkligt musikaliska, och en salong, där ett intressant allmänt »causerie» föres, är det också ondt om. Det är kanske därför som unga herrarne X., Y. och Z. icke gärna gå på dessa supéer, så vida där icke dansas, utan hällre sätta sig hos Berns. Där ha de Meissners goda orkester, som vida öfverträffar alt möjligt pianoslammer i sällskapskretsarne. Men höra de verkligen på Meissners musik? Visst icke! De prata och sköta egen glasmusik. De lära sig förakta musik, och därtill är nämnde kapellmästare visst icke orsak, men kanske orsaken kan letas upp på annat håll.
Det gamla Stockholm, det vill säga Stockholm för minst femtio år sedan, brukade sitta till bords, ej blott på middagar, utan äfven supéer. Möjligtvis kan den plägseden komma igen. Den vore onekligen icke ett baksträfvande, utan ett framsteg i civilisation, så vida icke middagarne flyttas ännu längre fram, börja klockan sex eller sju och göra alla supéer med mycket mat fullt omöjliga, något ännu mera
