Nya Stockholm

aldrig saknas är underofficern vid flottan C. F. Svensson. Bland män af yrket får man kanske också räkna Albert Berg, hvilken på sitt sätt lifligt samtalar med kamraterna, marinmålarne.

Så kommer generalstaben, åt minstone dess chef, frih. Rappe, öfverste P. Fries, öfverstelöjtnant Crusebjörn, kapten Björlin och ännu några andra militärer. Krigets män blanda sig med fredens.

Klockan lider mot åtta, och salen är snart alldeleles fyld. På golfvet är trängsel. Generaldirektör Troilius är trogen sin kärlek till ungdomsgudinnan, och det är justitierådet Olivecrona också. De två saknas sällan, lika litet som rektor af Sillén, förlagsbokhandlaren Bohlin (f. d. firman N. M. Lindh i Örebro), och många flera af gamla gardet, hvilket väl en gång kan dö, men aldrig viker från ungdomligheten så länge det lefver.

Framför konstutställningen är alltid fullt med konstdryftande och kritiserande iduneser, och det går hett till under den skarpt lysande rampen, som så välvilligt hjälper fram taflornas goda egenskaper och så obarmhertigt pekar på de svaga sidorna. Där ha flera af våra förnämsta konstverk fått sitt ljusdop, både målningar och bildhuggarverk. Konstnärerna själfva äro alltid angelägna att få sina arbeten utstälda i Idun, där de kunna göra räkning på en sakkunnig kritik. I granskapet af utställningsväggen träffar man alltid kanslirådet Sander, den varme konstvännen, professor Gellerstedt, något dyster att se på, men rolig att höra, professor Curman, läkaren, balneologen, konstvännen och konstnären, och andra med samma tycken.

Längst upp i hörnet, närmast utställningen, bruka också bildkonstnärerna ha sitt samlingsbord. Där träffas vanligtvis professorerne Malmström, Winge, Saloman och några af de andra målarne. Där synes ock John Börjesons, bildhuggarens, kraftiga personlighet, och där syntes för icke länge sedan Fritiof Kjellbergs blida drag. De unga konstnärerna saknas icke, åt minstone såsom gäster, då de besöka Stockholm, t. ex. den käcke Carl Larson samt en och annan af öfrige morske »opponenter». Arkitekterne Jacobsson, Grundström, Dahl, Isæus m. fl., träffas också, och gravören Lindbergs skämt lifvar en särskild grupp.

Vid motsatta långväggen finner man vanligtvis Oskar Sandahl och några andra professorer, in- och utländska, lärare från Upsala universitet och Stockholms högskola, Karolinska institutet ej att förglömma. Santesson Vistades där gärna på stående fot intill dess föredraget tog sin början, och professor Rossander gör fortfarande den ena lyckade operationen efter den andra i kvick samtalston. Till den peripatetiske skolan måste man räkna den ständigt på rörlig fot lefvande