Sida 373
innehade det i n:o 6 Malmtorgsgatan och därefter flyttade det till 12 Brunkebergstorg, betydligt ökade boksamlingen och vann ett alt större antal kunder samt 1885 afyttrade biblioteket till ett af sina biträden, fröken M. Berns, nu mera fru Gariberg, hvilken gifvit ytterligare utvidgning åt affären och f. n. har en samling af 40,000 band.
Ett annat lånbibliotek i den lifligare delen af Norrmalm är bokhandlaren O. R. W. Sahlbergs, 17 Fredsgatan.
Liksom bokhandeln, har lånbiblioteksrörelsen under de senare årtiondena alt mera dragit sig åt norr, men Södermalm saknar visst icke böcker både till salu och låns. Den stadsdelen hade redan för öfver femtio år sedan ett lånbibliotek, mamsell C. Kihlbergs, vid Södermalmstorg, hvilket upprättades 1830 och ännu fins kvar samt nu eges af fröken J. Söderberg. På 1870-talet öppnades af den kända författarinnan Sylvia (fru S. Pfeiffer) ett lånbibliotek vid Hornsgatan, som dock snart upphörde, och i n:r 17 samma gata har nu mera fru E. Johansson, född Engqvist, ett godt sådant bibliotek. På Ladugårdslandet, 6 Linnégatan, har fröken Svea Engqvist, också ett välförsedt lånbibliotek, och vid Kungsbacken eges ett mindre af fröken Fredr. Engqvist. Mindre lånbibliotek finnas här och där, så att ingen stadsdel är helt och hållet i saknad.
I Stockholms största lånbibliotek, det Kjellmanska, är ständig rörelse från bittida på morgonen till sena aftonstunden, och de där anstälda fruntimren ha ett ganska strängt arbete för att tillfredsställa och ej sällan äfven vägleda stockholmarnes läslust.
Man brukar ofta med ett visst förakt tala om »lånbiblioteksromaner», sådana som aldrig läsas af den riktigt bildade och därför inom literaturen nogräknade delen af allmänheten, men äro alltid efterfrågade i de offentliga bokuilåningarna, och mången föreställer sig ännu, att sådana bibliotek icke ha andra böcker än af lägre rang. Detta är dock fullkomligt misstag, och var det nog äfven i magister Wiborgs och de öfriga literära lånbiblioteksegarnes tid. Ett godt lånbibliotek håller all nyare skönliteratur, äfven historiska arbeten och memoarliteratur, reseskildringar m. m. och måste alltid följa med sin tid.
Vill man veta hvilka författare äro mest omtyckta, behöfver man blott gifva akt på, huru många exemplar ett sådant lånbibliotek har af de olika arbetena. Af Tolstois »Krig och fred» höll det Kjellmanska biblioteket tretiofem exemplar. En tillförlitlig mätare på smakens växling är det också. Det fins författare, af hvilkas böcker lånbiblioteket för få år sedan höll ända till tjugu exemplar. Nu mera äro ett par fullt tillräckliga. I allmänhet tyckes smaken för den naturalistiska riktningen ha betydligt minskats. Mången som för ett par år sedan frågade mycket ifrigt efter Zola, Goncourt och deras skola vill nu läsa företrädesvis George Elliot och de författare som med frisk realism förena både fin psykologisk uppfattning och ädelhet i tankar och uttryck. George Sand är icke glömd, fastän Alphonse Daudet fortfarande står i högt anseende, och man äfven ganska ifrigt läser författarinnan till Molly Bown.
