Nya Stockholm

tjänstemän, biblioteket och bostad för bibliotekarien, åtskilliga arbetsrum för vetenskapliga ändamål, bostad för riksmuseets konservator, o. s. v.

Utom akademiens nio klasser, af hvilka tre (ren matematik, använd matematik och fysik) ha hvardera 6 ledamöter, en (praktisk matematik) 8, en (kemi och mineralogi) 12, två (medicin och kirurgi samt ekonomiska vetenskaperna) hvardera 15 och två (zoologi och botanik samt lärdom i allmänhet) hvardera 16, finnas också ett redaktions-, ett inspektions- samt ett förvaltningsutskott. Inom så väl utskotten som akademien in pleno föres ordet af den för året valda preses. De som af de nu lefvande ledamöterne innehaft denna hederspost äro, uppräknade efter ålder inom akademien, frih. F. J. Wrede, S. Lovén, f. d. kommendören C. B. Lilliehök, f. d. generaldirektörerne M. Huss och N. J. Berlin, friherrarne kanslirådet A. Fock, prof. G. von Düben, prof. A. Nordenskiöld och f. d. kommendörkapten C. J. A. Skogman, professorerne C. A. Ångström och A. Key, presidenten H. Forssell och f. d. generaldirektören C. O. Troilius.

Af akademiens ett hundra inhemska ledamöter bor f. n. omkring hälften i Stockholm. De sjutiofem utländska tillhöra olika nationer. Flertalet är verldsbekante lärde. Den äldste är M. E. Chevreul, hvilken redan 1829 valdes till ledamot.

På södra bufvudsidan af akademiens hus åt Wallingatan synes helt nära Drottninggatan en liten dörr i bottenvåningen. Ring på, så öppnas den och man kommer in i en mycket trång tambur. Till höger i tamburen ser man in i en salong, till vänster i ett annat stort rum, hvars väggar äro klädda med bokhyllor. På ett bord som står framför långväggen reser sig en storartad silfvervas af mycket egendomligt arbete. På golfvet ligger under de oblida årstiderna en tjock matta, och på mattan en stor björnhud, minne från arktiska ströftåg. Det kan nog behöfvas i detta stora rum som ligger nästan i jämnhöjd med gatan. Det händer, att ni vid inträdet ser en starkt bygd, något fetlagd man som står midt på golfvet och läser samt kastar på er en tankspridd och närsynt blick, men strax därefter går emot er med framräckt hand och ett vänligt leende, ett riktigt soligt leende som lyser upp hela det mäktiga hufvudet med det något grånade håret. Han ber er sitta ned, bjuder en cigarr och lägger kanske genast för er en gammal karta från 1500-talet, öfvertygad att det gamla, egendomliga pergamentstycket med sirliga målningar i hörnen skall i hög grad intressera er, och så berättar mannen, under det han blossar på sin cigarr, med en icke alldeles omärklig finsk brytning om det där märkvärdiga pergamentstycket, huru han kommit öfver det och hvad det duger till. Han tager fram flere gamla, högst märkliga kartor på lösa blad och i stora folianter, är själf utan tvifvel den mest intresserade, men eger förmågan att också intressera andra, kanske äfven dem som äro minst hemmastadda på de geografiska forskningarnas område.

Mannen med kartorna är Adolf Nordenskiöld i sitt arbetsrum. Det är visserligen icke sagdt, att han på samma sätt mottager en