Sida 39
Byggnadsspekulationen började taga fart och tycktes skapa rikedomar litet hvarstädes här i staden
»Jag skall också bli rik», sade Smålandsson eller Norrlandsson, kastade förskinnet ned från murareställningen och halade sig själf efter.
Några veckor senare var han byggmästare. Rita kunde han icke. Någon insigt för öfrigt i byggnadskonsten hade han lika litet. Men han förstod sig på att köpa sämsta sort tegel för billigt pris, att komma öfver vrakvirke för nästan ingenting, att få tag i en och annan sophög, som användes till fyllnad mellan trossbottnarne, att köpa gamla lås i lumpbodarne o. s. v. Han var stark i sådant. Så rafsade han ihop några arbetare, som kanske ingen annan ville använda, och så bygde han, bygde för egen räkning, på spekulation, och när huset var färdigt, samlade han några stackars husvilla och lät dem för en ganska dryg hyra bo i de fuktrinnande rummen på fyllnadssoporna med all dessas ohyra.
Efter ett år eller så omkring sålde han huset till en annan spekulant, fick bra betaldt, bygde på samma sätt ett nytt hus som han befolkade liksom det förra, fick tjugu reumatiska febrar, femton lunginflammationer och tio ögonsjukdomar på sitt samvete, men såg nöjd ut, bygde ännu flera hus, fick ännu flera sjukdomar att svara för, samlade mycket pengar, och fråga uppstod att välja honom till stadsfullmäktig.
»Unge Smålandsson har blifvit rik», sade gamle skomakaren som var från samma trakt. »Jag har lust att göra som han.»
Och så bygde skomakaren ett hus, ett stort hus, högt och med torn förstås. Någon arkitekt anlitade han icke. Det hade blott ökat kostnaden. Byggmästare behöfde han ej. Mästare var han ju själf. Men han bestod sig en bas, hvilken dock icke kunde hindra att byggnaden, som saknade riktig bas, ramlade och slog i hjäl basen. Skomakaren själf stod och såg på.
Föredömet skrämde icke någon. Många murare, skomakare och skräddare bygde hus, egenhändigt eller genom mer eller mindre förfarne arbetare, och alt hvad som med spekulation förstås sprang och köpte husen, bjöd öfver hvarandra, trugade och hotade. Det var en liflig tid. Det ena huset växte upp efter det andra. Men hyresgästerna voro ännu icke tillfredsstälda. Två, tre, kanske fem sådana sprungo efter en husegare. De bjödo också öfver hvarandra. Hyrorna stegrades hvarje vecka.
Man tycktes icke bekymra sig om huru man bodde, blott man hade tak öfver hufvudet. Huru skulle arkitekturen, hemtrefnaden, omsorgen för lif och hälsa kunna få sitt ord med under sådana förhållanden.
