Nya Stockholm

»England i våra dagar», »hvad vi veta om bibeln» samt »själslifvet i ny belysning». Hösten 1888 föreläste han i Praktiska arbetsskolans lokal om »nya tidstecken i England».

Professor Montelius, som alltid har »fullt hus», framlägger i enkel och klar form fornkunskapens intressanta iakttagelser och visar så säkert tecknade bilder af länge sedan försvunna skeden i den mänskliga utvecklingen, att man tycker sig för tillfället lefva midt uti dem och sedan alltid har dem för ögonen. Det är vetenskaplig grundlighet i allmänfattlig skepnad.

Dr C. von Bergen är mera dramatisk i sin framställning, och åhörarne följa föredraget ofta med samma uppmärksamhet som man följer en liffull föreställning på scenen. Det är en icke alltid så skarpt tecknad, som ej mera smidig och smekande form som omsluter det hela, men hvilken har den verkan, att många anse bevistandet af dessa föreläsningar såsom en njutning af rent konstnärlig halt, en konst i mystiskt skimmer, ty i framställningen af det underbara har C. v. Bergen nu mera sin egentliga styrka.

A. Hedin.

Konstnärlig är nog också formen för Adolf Hedins föredrag, men det är icke formen som verkar starkast, när man hör honom, vare sig att han i vetenskapsakademiens hörsal skildrar Mirabeaus lif och verksamhet och därmed låter oss blicka till baka på den stormuppfylda tid, hvilken nutiden har att tacka för så mycket, eller han i Handtverksföreningen föreläser om beskattningen eller i Arbetareföreningen tecknar svensk-norska unionens historia mellan 1814 och 1844. Alltid är det en fast grund på hvilken han bygger, och byggnaden är städse stilenlig.

Vi ha redan vid omnämnandet af våra stadsfullmäktige sökt i få ord känneteckna denne lika nitiske som kunskapsrike kommunalman, hvilken så väl där som i riksförsamlingen intager en långt framskjuten ställning som han försvarar med lika stor oförskräckthet som ovanlig förmåga. Men man kan icke fullt rigtigt känneteckna A. Hedin, utan att fästa afseende också vid hans betydelse i föreläsningssalen. Där har han ofantligt många gånger lagt i dagen icke blott sin oegennyttiga nitälskan för det allmänna bästa, utan ock det varma hjärta som hos denne vanligtvis i det yttre kalla och ofta otillgängliga aristokratnatur klappar för alla undertryckta och olyckliga.

Nästan alltid utan ersättning har han sökt sprida upplysning i samhället. Han har talat om arbetets frihet, om barnens