Sida 415
kringstrykande på gatorna, om fattigvården, debetsedeln, olycksfallförsäkring, bränvinsreformen i Sverige och samma fråga i Danmark, i Belgien, o. s. v., om gift kvinnas eganderätt, »är svenska lagstiftningen rättvis mot kvinnorna?», »hvad menas med allmän rösträtt».
Ingen af våra föreläsare och ej ens någon af våra offentlige män i allmänhet har så ofta, så öfvertygande och med sådan omisskänlig kärlek till ämnet talat om och till folket. Och likväl har samme man ej dragit sig undan, då det gält att inför bildningens representanter hålla föredrag i rent historiska ämnen, t. ex. i sällskapet Idun, där hr Hedin föreläst om slaget på Köbenhavns redd 1801, om en spansk reformator i adertonde århundradet, m. m.
***
Det är en afton under den mörka årstiden. Klockan är åtta. Vi begifva oss till Arbetareinstitutet. Det har sin lägenhet vid den del af Mästersamuelsgatan som för ej länge sedan hette Ålandsgatan. Utanför huset n:o 14 sitter en stor lykta med institutets namn på glaset. På andra sidan gården finna vi en trappa som leder till föreläsningssalen, alt ganska tarfligt, ej det ringaste monumentalt. Det är ett tämligen stort rum med bänkar och en kateder. »Arbetsklassens upplysning! Tanke- och forskningsfrihet! Fosterlandets väl!» läses i stor skrift på väggen. Kartor, en stor svart tafla, ett skåp med fysikaliska instrument, åtskilliga zoologiska och botaniska bilder, o. s. v. pryda för öfrigt rummet.
Sedan vi i penningbössan nedlagt våra tio öre, taga vi plats på en af bänkarne. Det är mycket tyst i salen. Åhörarne äro ej alltid synnerligt många. Ej få fruntimmer finnas. Höra de till »institutet»? Nej, de ha liksom ni och jag erlagt sina tio öre och äro åhörarinnor endast för tillfället. Det är kanske kärnan af dem som befolka föreläsningssalarne, således inga eller åt minstone ganska få kroppsarbeterskor. De senare ha icke ofta tid att gå på föreläsningar — efter arbetet för brödfödan komma kanske hushållsbekymren i hemmet — och skulle de verkligen någon gång finna tillfälle, äro de på aftonen vanligtvis så uttröttade, att de hällre gå till hvila. Det ser till och med ut, som vore förhållandet likadant med den manliga arbetarebefolkningen. Visserligen finner man kroppsarbetare i arbetareinstitutet, men under några föreläsningar långt ifrån så många som de borde vara.
Ett fruntimmer bestiger katedern. Det är fröken Anna Whitlock, skolförestånderska i Stockholm, flitig deltagarinna i många
