Nya Stockholm

Af dem som nu skrifva i tidningarna skulle det för hundra år sedan icke ha varit få som diktat till höge herrars lof och af sådana emottagit mer eller mindre frikostiga »subsidier» eller genom en Schröderheims bemedling sökt uppmuntran från Gustaf den tredjes eget penningskrin. I våra dagar sökes blott den stora allmänhetens gunst, och genaste vägen dit anses vara tidningsvägen. Dalin skref visserligen en tidning, Kellgren likaså, men tidningsmän i samma bemärkelse som flera bland vår tids författare voro de ingalunda, och det var icke tidningarna som utgjorde deras fasta »existensmedel», men hade de lefvat i våra dagar, skulle nog också de ha gjort sig till tidningsmän af samma slag som nu. Huruvida vitterheten vunnit därpå, vilja vi icke afgöra, men visst torde dock vara, att mäcenatskapet ofta var mera till skada än gagn.

Voro författarnes förhållanden i gamla Stockholm olika mot vår tids, så hade äfven de literära kretsarne ett annat utseende, och ännu för få årtionden sedan voro de ganska olika mot nu. Mäcenatskapet var visserligen icke det samma som förr, sannolikt till föga skada för literaturen, men kamratskapet mellan de verklige literatörerne höll sig länge på samma ståndpunkt, och när man nu läser därom, t. ex. i Emilie Carléns »Minnen af svenskt författarelif» eller Birger Schöldströms »Bakom fäld ridå», kan det nog tyckas, att detta lif var både gladare och innehållsrikare än det som lefves af nutidens författare. Man bör dock icke glömma, att afståndet ofta förskönar och att man vanligtvis är alt för benägen att upphöja det förflutna på det närvarandes bekostnad. Annorlunda var lifvet i de literära kretsarne, det är obestridligt, men att det var bättre än nu torde ej vara bevisadt. I ett afseende, det ekonomiska, var det otvifvelaktigt sämre. Literatören lefde mera för stunden, med en ovilja mot lifvets praktiska sida, som nu för tiden hör till undantagen. Han var i allmänhet, såsom Blanche skref om G. H. Mellin, »fattig och lefvande för dagen».

Benämningen »literärt proletariat» torde ha varit mera berättigadt förr än nu, ehuru det visst icke är alldeles oberättigadt nu häller. Det har dock varit vår tid förbehållet, att en svensk författare verkligen lefver på sin penna, om han ock lefver knapt samt äfven i de flesta fall måste ha något så när visst att räkna på i en tidning. Förr hade literatören alltid någon anställning bredvid literaturen, vare sig i statens, kyrkans eller skolans tjänst, så vida han ej, såsom August Blanche, egde enskild förmögenhet. För fyra årtionden sedan förvånade man sig öfver Talis Qualis, som utan någon offentlig tjänstebefattning slog sig ned i Stockholm för att med författareskap föda sig och familj, men han hade dock att påräkna en liten hjälp för