Sida 470
medarbetarskap i Stockholms Dagblad. Nu fins det verkligen författare här som lefva utan fast anställning ens i en tidning, och så knapt de än må ha, torde de dock i ekonomiskt afseende icke vilja byta med de kretsar, i hvilka G. H. Mellin, för fyrtio och femtio år sedan, var medelpunkten.
Någon medelpunkt i 1880-talets literära stockholmskretsar fins egentligen icke. Vi ha våra stora och små sällskap, men i dem gifves just icke någon personlighet så framstående, att han kan fast samla de öfriga omkring sig.
Svenska akademien har nog ännu sin trollmakt öfver en del af allmänheten, men herskande är hon icke och såsom medelpunkt för det literära lifvet kan hon ingalunda anses. Akademiens anspråk på att vara »laga domstol» i den vittra smaken fasthålles ej ens af henne själf, och den som känner flertalet af akademiens ledamöter vet, att de icke hysa några öfverdrifvet höga tankar om sitt vittra och lärda sällskap. De äro gamle, anspråkslöse män, som icke göra något väsen af sig och endast med ett mildt småleende bemöta de ej sällan kitsliga utfallen mot akademien. Ovanligt är det icke att höra, i synnerhet bland unga literatörer, akademien grymt hånas, men sådant har ingalunda förekommit först på 1880-talet. Det har händt, att en och annan af de grymmaste bespottarne vid mera mogen ålder tacksamt mottagit inväljandet i akademien för att sedan i sin ordning göras till föremål för grinet. Sällan har akademien visat sig långsint, och aldrig har väl någon af hennes forna begabbare vägrat att efterkomma en inbjudning att sitta ned i hennes krets, vore det ock på den stol som den värst begabbade förut innehaft.
Hvilket anseende eller icke-anseende som akademien för öfrigt än må ha, är det dock ett sakförhållande, att hennes högtidsdagar höra till eftersökta stockholmsnöjen. Om dessa högtider icke längre äro nationalfester, till hvilka akademiens stiftare ville göra dem, firas de dock fortfarande med den ståt som höfves en kunglig inrättning. Festrummet är stora börssalen, som med sitt borgerliga ursprung dock ofta inom sina väggar hyst det förnämsta af Stockholms börds- och bildningsaristokrati. Så är det också hvarje 20 december, Svenska akademiens högtidsdag, och allmänheten gör stora ansträngningar för att få inträdeskort samt skyndar i god tid den aftonen till börshuset. Man vandrar mellan de i förstugor och trappor paraderande gardisterna som, högtiden till ära, förvandlats till granadörer med björnskinnsmössor, alldeles som vid kröningar, kungliga begrafningar och riksdagsinvigningar. Björnskinnsmössorna skola naturligtvis utgöra särskilda bevis på den aktning staten är skyldig »en inrättning, hvarvid», såsom Tegnér skref för sjutio år sedan, »våra största namn i