Nya Stockholm

Bland folklifvet på söndagsmiddagarne — det räcker endast ett par timmar — får man höra många utgjutelser, anmärkningar och omdömen som icke alltid bära vittne om stor konstkännedom, men ofta nog äro rätt träffande, i synnerhet hvad konstverkens ämnen vidkommer.

I allmänhet draga söndagsbesökarne igenom museets alla afdelningar och se så mycket som hinnes med på den korta tiden. Några ha dock förkärlek för konstslöjdafdelningen och uppehålla sig där, under det andra vilja företrädesvis se taflor och stanna mest framför inhemska arbeten, om hvilkas mer eller mindre lyckade utförande de just icke bekymra sig, men så mycket mer om hvad de föreställa.

G. Cederströms »Karl den tolftes likfärd» är kanske den målning som samlar största antalet åskådare. G. von Rosens »Erik den fjortonde och Katarina Månsdotter» väcker fortfarande stort intresse, och ännu större framkallas af samme konstnärs porträtt af A. Nordenskiöld. Malmströms och Kronbergs taflor äro äfven eftersökta, i synnerhet den sist nämdes af E. Cederlund till museet skänkta »David och Saul», och mången intresserar sig för Winges »Tors strid med jättarne».

En ej ringa del af söndagsbesökarne går åt minstone icke genast upp i öfre våningarna, utan begifver sig rakt fram från ingången och inträder i statens historiska museum, hvilket måste väcka deltagande hos hvarje fosterlandsvän och lifva äfven den mest obildade att söka upplysningar om länge sedan framfarna tider. Museet och det därmed förenade myntkabinettet äro i främsta rummet ovärderliga för dem som sysselsätta sig med nordisk fornkunskap och myntvetenskap, men torde ej heller så litet bidraga till främjande af allmän bildning.

Statens historiska museum var ursprungligen icke annat än en samling curiosa från äldre tider och har sitt upphof i det 1666 inrättade »antiqvitets-collegium», hvilket skulle grunda ett förvaringsrum för de forntidsskatter, som kunde i jorden upphittas. Det gick långsamt i början, men småningom växte samlingen och fick alt mera en vetenskaplig betydelse. Några penningmedel hade anstalten dock icke. Genom 1734 års lag tillförsäkrades hittaren fulla värdet och ¹/₈ däröfver för de i jorden funna fornsaker af ädla metaller som inlöstes af staten, men hvar gång något hembjöds till museet, skulle »antiqvitets-collegium», efter 1693 benämdt »antiqvitets-arkivet», och sedermera den 1786 upplifvade vitterhets-, historie- och antikvitets-akademien ingå med skrifvelse till kungl. maj:t för att anhålla om det erforderliga beloppet. För att undvika detta inlöste akademien ej sällan af egna medel.

En af orsakerna till museets långsamma tillväxt var väl ock, att allmänheten icke hade full kännedom om nyss anförda lagbestämmelse, utan trodde att en i Kristoffers landslag intagen paragraf ännu egde bestånd, och att