Sida 488
hittaren således skulle få blott en tredjedel af det jordfunnas värde. Fornforskningen stod ej häller i stort anseende efter Rudbeckianismens öfverdrifter.
Men så kommo bättre tider i vårt århundrade, och kallsinnigheten smälte för det i synnerhet från Götiska förbundet utgående varma nitet för kännedomen om nordens forntid. Antalet af de utaf museet förvärfvade fynd, hvilket under århundradets två första årtionden sällan öfversteg ett par på året, höjde sig småningom till 10 eller 15, och under senare hälften af 1820-talet fingo samlingarna ytterligare tillökning. Det var dock först på 1830-talet som statens historiska museum fick någon egentlig betydelse. Då efterträddes riksantikvarien Liljegren († 1837) af Bror Emil Hildebrand, den egentlige skaparen af museet. Vid hans tillträde till tjänsten innehöllo samlingarna omkring 200 fornsaker från stenåldern och 60 från bronsåldern. Då han 1879 lemnade sin befattning, egde museet öfver 20,000 fornsaker från stenåldern och 1,500 från bronsåldern, för att icke tala om den storartade tillväxten i myntsamlingen.
Statens historiska museum och kungl. myntkabinettet ega år 1889 omkring 200,000 särskilda fornsaker och mynt. Inventarienumren äro vida underlägsna, men uppgiften på deras antal skulle endast vara förvillande, enär sådana nummer kunna omfatta mycket olika antal fornsaker.
En del af hvad under senare tider tillkommit till samlingarna är skänkt dels af enskilda personer, dels af församlingar och andra menigheter, men största delen har inköpts antingen omedelbart från hittarne eller från enskilda samlare. Det var först vid 1840 års riksdag som det lyckades vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien att till samlingarnas ökande erhålla ett anslag, som dock i början ej var större än 1,000 rdr banko, hvilken summa nu mera ökats till 6,000 kr.
Historiska museet och myntkabinettet tillhöra icke nyss nämda akademi, utan äro statens egendom, fastän stälda under akademiens inseende och vård.
Ända till 1846 förvarades samlingarna i ett par kyffen i kommendantsflygeln vid kungl. slottet, men flyttades då till det af staten inköpta Ridderstolpeska huset i hörnet af Skeppsbron och Slottsbacken, där elektriska telegrafverket nu har sitt hus. Våningen en trappa upp innehades af riksarkivet, men två trappor upp inreddes åt museet. Under de två årtionden museet stannade där växte samlingarna så betydligt, att mycket icke kunde af brist på utrymme hållas tillgängligt för allmänheten. Hösten 1865 började inflyttningen i nationalmuseets palats, hvilket invigdes den 15 juni 1866.
En vandring genom historiska museets salar är intressant och nyttig för alla, äfven om icke hvar och en skulle genast inse hela vigten af dessa samlingar på ett enda ställe. Alt är ordnadt med sträng vetenskaplighet och hufvudsakligen i tidsföljd. I den stora stenålderssalen kan man genom beskådande af de många där utstälda fornsakerna bilda sig en fullständig föreställning om huru den tidrymdens odling var beskaffad och huru hon utvecklat sig. Man kan noggrant studera spåren af det arbete som nedlagts på hvarje enskildt föremål och därigenom försättas i hvardagslifvet i en tid, om hvilken historien har ingenting att förtälja.
Därför är samlingen, jämte fördelningen i tidsföljd, ordnad i typer, och den i förhållandena oerfarne kan väl tycka, att hvarje typ har
