Sida 489
alt för många exemplar, t. ex. denna storartade mängd af yxor, mäjslar och spjutspetsar, men just det stora antalet visar, att typen ej varit tillfällig, utan varaktig. Jämte den kronologiska anordningen efter typer i deras växlande former går utställningen i topografiska serier, och man kan se huru de i Skåne, den svenska stenålderns hufvudland, förekommande formerna utbreda sig norr ut, huru flintredskapen varda fåtaliga och slutligen ersättas af andra samt i Norrland öfvergå till skiffer.
Har man i denna del af museet hunnit till stenålderns senare del, ser man rätt prydliga arbeten som tydligt visa hvilka framsteg nordborna gjort under århundradenas lopp äfven i den förhistoriska tiden, men när man därefter inträder i den sal som rymmer fornsakerna från bronsåldern, finner man odlingen i betydligt starkare tillväxt. Äfven här äro fornsakerna ordnade efter typer, men de äro på långt när icke så mångfaldiga som under det föregående hufvudskedet, och så intressanta flera af dessa svärd, dolkar, spjutspetsar, ringar och andra prydnader än äro, finnas de likväl icke i tillräckligt många exemplar för att gifva en så fullt klar bild man skulle önska af odlingsförhållandena under de tusen år bronsåldern anses ha räckt.
Under fortsatt vandring i samma sal anländer man till den äldre järnåldern med hans olika skeden samt i särskild afdelning Gotlands järnålder, en rik och synnerligt intressant del af museet, i hvilken man kan följa den gotländska odlingens utveckling under ett helt årtusen.
Fastlandets yngre järnålder representeras dels i den nu genomvandrade salen, dels i en särskild sal, och har man noga studerat den gotländska fyndgruppen, kan man lättare bedöma de öfriga landskapens fynd och deras plats i tidsföljden.
Hela den förhistoriska afdelningen är en af de yppersta i Europa och beundras af utländska fornforskare som få tillfälle att taga den i betraktande.
Men så kommer man till den äldre medeltiden, till en del ordnad i tidsföljd, men för det mesta så som lokalen gjort oundvikligt. De i den stora s. k. kyrksalen uppstälda föremålen höra till ej ringa del till den katolska gudstjensten, såsom altarskåp, sakramenthus, skulpterade helgonbilder, krucifix, kyrkskrudar o. s. v. samt bland annat den stora i trä skurna gruppen Sankt Göran och draken, som ända från 1489 och till 1866 fans i Storkyrkan.
Denna afdelning är kanske ännu icke så fullständig man kunde önska, men äfven i sitt närvarande skick af stor betydenhet och väl tjänlig att bidraga till allmänhetens vägledning i kännedom om vår inre historia under medeltidens många århundraden.