Sida 494
utgifvande af källskrifter rörande den historien, såsom till offentliggörande af Axel Oxenstjernas skrifter och bref, samt till understöd åt yngre författare i historiska ämnen. Vidare till undersökningar af fornlemningar och till arkeologiska publikationer.
Till lifrustkammaren, hvilken icke lyder under akademien, utan under nationalmuseets nämd, finnes ett extra statsanslag på 5,800 kr., hvilket jämte den ringa inträdesafgiften på de dagar, då afgift erlägges, uppgående 1888 till 300 kr., utgör detta särskilda museums enda inkomst. Däraf lönas föreståndaren, dr P. E. C. Ekhoff, hvilken man har att tacka för dessa samlingars ordnande och vidmakthållande i deras närvarande lokal, med blott 2,000 kr. årligen. Den vid lifrustkammaren anstälde amanuensen C. A. Ossbahr har icke ett öre i aflöning, men har likväl egnat en kunskapsrik omsorg åt samlingarna samt på föreståndarens uppdrag författat en utförlig och intressant »Vägledning för besökande i lifrustkammaren», försedd med värdefulla historiska upplysningar. Med denna »vägledning» kan den besökande göra ganska fullständiga studier t. ex. i fråga om rustningar, hjälmar, skjutvapen m. fl. af samlingarnas i så väl krigshistoriska som inom odlingshistorien märkliga svenska minnen.
De offentliga samlingarna i Stockholm äro nu mera väl försedda med vägledningar och beskrifningar, utgifna af dessa samlingars tjänstemän, t. ex. den beskrifvande katalogen öfver statens historiska museum, på uppdrag af vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien utarbetad af prof. O. Montelius och som utgifvits äfven på engelska i en illustrerad upplaga, en fullständig handledning i kännedomen af våra fornminnen, till ovärderlig nytta ej blott för de besökande i museet, utan äfven för alla som önska skaffa sig någon sakkunskap på detta område.
Genom vitterhets-, historie- och antikvitetsakademiens antikvariska tidskrift samt samma akademis »Månadsblad», utgifna af H. Hildebrand, ställer vetenskapen sig ock i närmare beröring med den för våra fornminnen intresserade delen af allmänheten, och genom den lärareverksamhet, hvilken utöfvas under dels fria föredrag, såsom de i ett föregående kapitel här omnämda af prof. O. Montelius, dels under de föreläsningar som nu mera hållas vid Stockholms högskola af H. Hildebrand, Hj. Stolpe och äfven O. Montelius, varder beröringen mellan fornsamlingarnas vetenskaplige målsmän och allmänheten ännu mera personlig, hvilket onekligen har sina stora fördelar. Det är också endast i en stor stad som sådana fördelar kunna erhållas, och äfven i detta afseende är Stockholm brännpunkten för hela Sverige.
***
