Nya Stockholm

förspända vagn. Det hela höjer sig icke på någon lämplig fotställning, utan står omedelbart på plåttaket, utanför hvars ytterkant bockhornen sticka upp i luften och bockbenen sprattla öfver gatan. Det är något stort i det rent tokiga, men lyckligtvis ensamt i sitt slag bland åttiotalets stockholmsbyggnader.

***

Stockholm har många stränder, men blott en »strandväg». Det har »Söder Mälarstrand» och »Norr Mälarstrand», två långa gator på hvar sin sida om sötvattnet, barn af åttiotalet och vid dess slut ej riktigt fullvuxna, och så finnas »Kungsholms strand» på den stadsdelens östra sida och »Klara strand» midt emot. Strandvägen sträcker sig endast efter Ladugårdslandsviken och hette först Ladugårdslands Strandgata, en genom fyllningarna ut i vattnet mycket dyrbar gata. Men med det historiska namnet försvann äfven benämningen gata. Där luktar ännu sill, och kolstybb ryker från de många kolgårdarne, tegelmjöl från tegelstenshögarne, men vägen är bred, med både kör-, gång- och ridbanor, planterad med träd, en riktig boulevard. Där ila spårvagnar och alla möjliga personfordon på den långa, raka sträckan. Där byggas palats. Inom få år är Strandvägen en af Stockholms förnämsta stråkvägar för den fina verlden.

I hörnet af den vägen och Styrmansgatan står ett under senare delen af årtiondet färdigbygdt hus af mindre vanligt utseende.

»Hvad skall det bli för ett magasin?» sade mången under dess uppförande. Man var i Stockholm icke van att få se så väl iakttagna arkitektoniska förhållanden. Fönstren sutto alt för långt från hvarandra, tyckte man, och fasaderna voro alt för litet utsirade. Man gjorde jämförelse mellan detta enkla hus och de efter O. Ericsons ritning strax bredvid, mellan Styrmans- och Gref Magnigatorna, kort förut uppförda med gemensam fasad försedda byggnaderna som togo sig så palatslikt ut med kolonner och rik utstyrsel öfver hela murytan.

Men huset med den enkla ytan vardt färdigt, och man måste erkänna, att det är en byggnad som i allvarlig skönhet öfverträffar det mesta man sett i Stockholm.

»Det är florentinsk stil», förklarade kännarne, ty bestämd, förut stadfäst stil skulle det bestämdt vara. Åtskilligt florentinskt allvar och kraft finnes nog i detta hus, kanske äfven något spansk arkitektur, men en begåfvad ung konstnär, arkitekten G. Clason, har själfständigt skapat det hela för att gälla i och för sig. Materialet är dock icke så ursprungligt som det ser ut. Man tycker sig se en byggnad af sandsten, men det är blott putsadt tegel. Vid afputsningen har