Sida 551
stånda ansvar för något groft brott, under det en annan där infinner sig för att vinna upprättelse för ett sådant eller därom lemna upplysning. En vill anmäla en konsert eller föreläsning, en annan är anhållen för lösdrifveri; en är angifven för fylleri eller slagsmål; en annan vill söka sig in på arbetshuset — och så vidare i oändlighet.
Den talrika allmänhet som samtidigt har mål att utföra eller andra angelägenheter att besörja i polisen företräder således en mångfald af de mest skiftande, ofta fullkomligt motsatta intressen och utgöres af beståndsdelar af de mest skilda samhällslager. Länge dröjde det dock innan den som infann sig i ett t. ex. rent administrativt ärende besparades olägenheten af att sammanträffa med brottslingar, fridstörare och andra »poliskunder». Det var en hopgyttning af alt slags folk som trängdes i polisförmaket. Den osunda och vämjeliga lukt som uppkom af denna sammanblandning steg upp i huset och spred sig till alla ämbetslokalerna.
Så var förhållandet ännu i medlet af 1880-talet, men är nu väsentligt förbättradt, hufvudsakligen genom polismästarens kraftiga ingripande och i följd däraf öfverståthållarens till stadsfullmäktige den 10 mars 1885 gjorda hemställan. Stadsfullmäktige godkände denna och beviljade medel till polishusets ändamålsenligare inredning enligt det af stadens arbetschef, major C. J. Knös, upprättade kostnadsförslag som upptog en summa af 30,000 kronor. Arbetet utfördes sommaren 1885.
Polishuset har i sitt yttre ingenting som tilldrager sig uppmärksamhet. Det är en tämligen stor byggnad, en förening af det gamla på sextonhundratalet uppförda Polus’ska huset i hörnet af Myntgatan och Myntgränden (benämningar sedan myntverket upptog n. v. kanslihuset) och ett väster därom beläget, enligt uppgift en gång Gustaf Banérs hus, mest bekant under förra hälften af vårt århundrade såsom lokal för Malmens källare. Byggnaden ligger vid en tämligen trång gata och eger icke något monumentalt, ingenting som på något sätt antyder hvad som finnes innanför murarne, ser ej afskräckande ut, ej häller vördnadsbjudande.
Utanför hufvudingången fins ingen post, mycket mindre någon högvakt. Innan »stadsmilitären» afskaffades, vandrade en man af den kåren med gevär i förstugan, men nu går ingen vakt där. Något stort antal polismän ser man ej häller till, men för öfrigt är rörelsen ganska liflig i samma förstuga. Det är ständigt strömmande fram och till baka. På väggen finner man uppgift på hvar polisens särskilda afdelningar äro att söka.
Det är just icke det bästa sällskap man möter, men några fängslade brottslingar ser man icke. Träffar man en och annan
