Sida 554
kan således icke med skäl misstänkas för att ha åstadkommit den i fråga varande explosionen. Han tillåtes afträda och beger sig under många bugningar ur rummet, ända vid dörren upprepande »bara fotogen och gasolja».
En snygt klädd mansperson, hvilken visar sig utöfva ett borgerligt yrke, inställes såsom tilltalad för att på åtskilliga källare och kaféer ha stoppat på sig de gafflar, skedar, koppar, m. m. med hvilka han betjänats, men han är synbarligen sinnesrubbad och sändes till läkare för att undersökas.
Så aflöser det ena »målet» det andra, alla behandlade med mycket allvar, men lugnt och fogligt. Slutligen införes en hel rad häktade lösdrifvare, bland dem åtskilliga kvinnor, unga och gamla, mest unga prostituerade med fräcka miner. De dömas till tvångsarbete, två månader, fem månader o. s. v. Några skickas till arbetsinrättningen. Alla dessa ha förut undergått varningar och bestraffningar. De som första gången stå inför skranket varnas vanligen och släppas.
En illa känd prostituerad kvinna, tjugunio år, införes från fängelset. Från en af den motsatta sidans dörrar inträder en medelålders landtman. Det är den häktades broder som anmält sig vilja taga den fallna systern i sitt hem och där söka föra henne på bättre väg. Det är en rörande scen.
Detta är en dag i poliskammaren, och ungefär likadant tillgår det alla dagar. Det är det mänskliga eländet, lättsinnet och brottet i många former, sådana de förekomma i en stor stad.
Utom de mål, på hvilka här gifvits exempel, tillhör det tjänstförrättande polismästaren att under sessionerna ombesörja åtskilliga andra ärenden, såsom godkännande af droskkuskar och stadsbud m. m.
Den dagliga handläggningen af mål och ärenden i poliskammarens sessionsrum tager i anspråk så mycken tid och kräfver så stor möda, att om befattningen därmed skulle uteslutande läggas på polismästaren själf, denne svårligen kunde åt öfriga föremål för sin ämbetsmannaverksamhet egna all den uppmärksamhet och omtanke som är af nöden. Det var också därför som en biträdande polismästare var på förordnande anstäld från 1838 ända till 1865 och höll jämte ordinarie polismästaren session i poliskammaren. Sist nämda år öfverflyttades de mål i hvilka polismyndigheten utöfvade domsrätt från polismästaren till den då tillsatte polisdomaren, men det visade sig snart, att polismästarens ämbetsåligganden likväl vordo alt trägnare på samma gång som hans behandlande af målen i poliskammaren icke vore så ovilkorligt nödvändig sedan den förberedande utredningen som under polismästarens och polisintendentens öfverinseende göres af den underordnade polispersonalen blifvit alt mer fullständig och noggrann.
Därigenom hände, att målen i poliskammaren till största delen handlades af polisintendenten i hvars instruktion det bestämmes, att han skall tillhandagå
