Nya Stockholm

Alt är tyst och stillsamt i detta stora rum. Några referenter finnas icke. Polismästaren, f. n. den såsom biträdande polismästare tillförordnade polisdomaren W. Willers, ögnar igenom de rapporter som uppsatts efter de förberedande förhören i detektiva afdelningen. Snart nämner han ett namn, en polisman skyndar ut och strax därefter öppnas den lilla lönndörren. En figur i hvita linnekläder införes och anvisas plats utanför skranket. Förhöret tager sin början.

Fången har redan inför detektiva afdelningen fått redogöra för sin föregående lefnad, och rapporten därom uppläses nu. Ej sällan söker fången att genom osanna uppgifter föra polisen bakom ljuset. Men i de flesta fall har man god reda på hans föregåenden.

Där ha vi en medelålders kraftfull man med ett ganska godt utseende. Han är dock tre gånger förut straffad för stöld. Nu är han tilltalad för att ha begått inbrott i sällskap med två kamrater, också straffade två eller tre gånger för samma slags brott. Tjufven med det fördelaktiga utseendet bekänner fritt och otvunget, men påstår sig icke känna de två andra. Han använder lika mycket advokatyr att rentvå dem som han öppet tillstår sitt eget brott. Han föres åter bort, och de två andra införas. De äro bägge utrustade med utpräglade skurkfysionomier, och den äldste, en sextioåring, ser ytterst förhärdad ut. Han svarar i en hård och snäsande ton på polismästarens ganska fogliga frågor. Ingen af dem kan förmås att bekänna, ehuru de alla tre gripits på bar gärning. Målet hänvisas till rådhusrätten.

Genom den lilla, ödesdigra dörren införes en liten herre som i all sin sluskighet synbarligen eftersträfvar rätt mycken elegans, en snobb hvars slitna och fläckiga kläder bevisa allt annat än ett ordentligt lefnadssätt, men hvilka dock befriat honom från att iklädas fångdrägt. Det är endast de som icke ha egna åtminstone någorlunda dugliga kläder som iföras fångdrägten. Snobben är tilltalad för åtskilliga förfalskningar, men målsegandena ha afstått från att fullfölja målet. Nu står han inför polisskranket endast som lösdrifvare. Han ställes på fri fot igen, men ålägges att skaffa sig arbete.

En icke häktad man införes och träder med högtidliga steg fram till skranket samt lutar sig ända in på polismästaren. Han har stora, blå glasögon och en förvånande likhet med »advokaten Knifving» i det bekanta lustspelet. Han är misstänkt, och det på ganska talande skäl, för att ha borrat in något sprängämne i ett vedträ som därigenom exploderat och skadat en person. Med mycken advokatorisk talförhet bedyrar han sig aldrig ha haft att göra med »andra sprängämnen än fotogen och gasolja» och