Nya Stockholm

hvarje dag fylles af så stort antal icke alltid synnerligt snygga personer. Salen har visserligen icke samma betydelse som poliskammarens och polisdomstolens förut gemensamma förmak, då alla som skulle inställa sig i polisen, fria eller ofria, trängdes i hop i samma rum; men här är likväl äfven nu, oaktadt det stora utrymmet, trängsel af i synnerhet sådana personer som höra till Stockholms oordentligaste och om snyggheten minst angelägna invånare.

Här finner man sjömän som varit i slagsmål, stundom af olika nationer, schåare som stält till oväsen i gränderna vid Österlånggatan, månglerskor som brutit mot polisens ordningsstadgar, åkare som gjort sig skyldiga till öfverdådigt körande eller till mindre hyggligt uppförande mot allmänheten — detta senare dock nu mera endast undantagsvis — personer med många yrken och utan yrke, sakförare och vittnen, unga och gamla, vackra och fula, mest fula, halta och blinda, samt framför alt sådana som lukta bränvin på långt håll, ålderstigna drinkare som obotligt sölat sig i lasten och dagligen plockas upp i rännstenen och unge lättingar eller kanske till och med för öfrigt ganska hyggliga ungdomar som första gången öfverlastat sig, men påträffats i redlöst tillstånd och nu, sedan de sofvit ruset af sig, se ångerfulla och skamflata ut.

Ett stort antal utgöres af vana poliskunder hvilkas fasa för polisen hör till en öfvervunnen ståndpunkt. Det är dessa som prata högljuddast, skämta oblygast och göra sig mest bemärkta. Men för öfrigt höras öfver alt sorlande röster, och på det hela är sällskapet tämligen likartadt åtminstone i sitt yttre. Den torftiga arbetsdrägten är öfvervägande. Några egentliga trasor ser man icke i denna Salle des pas perdus. De rena och fina kläderna ser man ej häller. Sådana finner man däremot i förmaket n:r 2, som är beläget innanför en tambur vid salens öfra ända till hvilket fins en särskild ingång tre trappor upp från Myntgatan.

Till polisdomstolen har hvar och en fritt tillträde, så långt utrymmet medgifver, ty domstolens förhandlingar äro, i olikhet med poliskammarens, offentliga, och det lilla båset mellan de två sidodörrarna i sessionssalen är därför vanligtvis fullpackadt. I rummets öfra ända har domaren sin plats vid ett bord på en liten upphöjning och vid hvars ena sida en notarie sitter, under det en kanslist har ett särskildt bord. På polisdomarens högra sida synes en poliskommissarie som åklagare. Bredvid »publikens tribun» uppehålla sig åtskillige poliskonstaplar i uniform.

Målen äro vanligtvis ganska många och måste i de flesta fall genast afgöras. Det kan således ej vara fråga om vidlyftiga förhandlingar. Den ena efter den andra af de tillkallade påropas och