Nya Stockholm

införas af en poliskonstapel. Än är det fråga om öfverdådigt körande, än om försummad gaturenhållning, än om olaglig försäljning af bränvin, än om slagsmål, fylleri och andra oordningar på offentliga platser. Fyllerimålen äro vanligen de flesta, och i nästan alla tillstår den tilltalade, bötfälles och släppes. Det händer ock, att oljud förekommer utan fylleri, såsom då en dräng en gång var tilltalad för att ha roat sig med att aflossa kanonskott inne på en trång gård, hvilket mindre vanliga nöje orsakat stor förskräckelse i granskapet, men skall ha skett på fastande mage.

Polisdomaren, hvars instruktion är af den 20 maj 1868, måste vara utrustad med ett synnerligt starkt tålamod för att kunna stå ut med att dagligen sysselsätta sig med dessa alltid enahanda fyllerihistorier, åkarefantasier, månglerskesagor, dessa förseelser mot alla möjliga ordningsföreskrifter. Då han den ena dagen sett några dussin smutsiga figurer inför skranket och dömt i några dussin mål af lika intresselös beskaffenhet, måste han dagen därpå åter börja med dylikt arbete, och så vecka efter vecka, månad efter månad. Han får icke tröttna eller visa sig slapp, ej häller brusa upp mot dem som genom enfald eller trilskhet gifva anledning därtill. Han skall alltid vara lika vaken och lika intresserad för det som på längden omöjligt kan intressera någon, lika jämn och tålmodig.

W. Willers.

Såsom redan nämdt är, innehafves polisdomarens tjänst för närvarande af v. häradshöfding W. Willers, men under det han i polismästarens ställe handlägger målen i poliskammaren, är auditör G. A. Lind tjänstförrättande polisdomare.

År 1887 handlades i Stockholms polisdomstol 15,138 särskilda brottmål, hvilket näst 1886 (16,220 mål) var det högsta antal under de då förflutna fem åren. I poliskammaren steg antalet brottmål 1887 till 945, något mindre än året förut, men ungefär lika med de öfriga under femårsperioden. I poliskammaren år 1887 handlagda politi- och ekonomimål voro 7,878. Inga sådana förekomma i polisdomstolen. Målens antal har icke tillväxt i jämbredd med invånarnes, något som otvifvelaktigt talar till samhällets fördel.

Under det vi genomströfvat polishusets olika afdelningar ha vi kanske någorlunda kommit till insigt om arbetet där, men ännu återstår att taga kännedom om må hända den vigtigaste af alla, detektivafdelningen, samt sedan genom besök på »stationerna» söka så mycket