Sida 593
att en sådan inrättning går äfven i fromleriets tjänst och främjar helt andra ändamål än den sanna människokärlekens, men något sådant kan man icke upptäcka, då man noga undersöker tillståndet å Ersta och då man erfar hvad de där vårdade sjuka gjort för erfarenhet.
Här är människokärlek i främsta rummet verkande, finner man, och då må äfven de som i religiösa ting tänka olika med inrättningens ledare och arbetande otvunget erkänna, att här öfvas goda gärningar. Af särskildt intresse är att vid besök i inrättningen få till ledsagerska en af dessa bildade kvinnor som under diakoniss-mössan gömma icke värdslig fåfänga, men det vetande som den världsliga bildningen förr skänkte dem och som de nu tillgodogöra i den kristna barmhärtighetens tjänst. Sådana »systrar» äro många på Ersta.
Under de första årtiondena af detta århundrade uppstod tanken att bland andra räddande krafter i samhället använda kvinnans äfven bland de protestantiska folken, liksom de katolska redan länge haft sina barmhärtighetssystrar. År 1836 grundades diakoniss-moderhuset i Kajserswerth vid Rehn, och detta var plantskolan för alla andra diakoniss-inrättningar. År 1849 danades i Sverige ett sällskap för upprättandet af ett svenskt diakoniss-moderhus som skulle utbilda sjuksköterskor, och 1850 sändes fröken Maria Cederschiöld till Kajserswerth för att närmare studera diakonissväsendet. Efter återkomsten året därpå, utsågs hon till Svenska diakonissanstaltens föreståndarinna och förde arbetet framåt under elfva år. Diakonisshuset, då vid Pilgatan å Kungsholmen, invigdes den 9 juli 1851. År 1862 räknade anstalten 27 diakonissor utom profsystrar och hade redan då sjukhus, skola, barnhem, Magdalenahem samt räddningshem.
De första elfva åren tillbragtes dels vid Pilgatan, dels vid Jaktvarfvet å Kungsholmen, där en rymlig tomt inköptes. Tillgångarne voro knappa, men tillförsigten stor. I början af 1860-talet afträdde fröken Cederschiöld, och pastor J. C. Bring vardt diakonissanstaltens föreståndare. Till husmoder utsågs fröken Clara Eckerström. Anstalten flyttades till det af då varande assessorn, sedermera statsrådet A. Adlercreutz inköpta och till anstalten öfverlåtna Ersta. Där funnos då blott fyra små stenhus samt några träruckel. I det först nämda inrymdes barnhemmet och Magdalenahemmet, men diakonisshus och sjukhus måste byggas. Genom försäljandet af det gamla hemmet vid Jaktvarfvet gjorde anstalten en vinst på omkring 60,000 kr. hvilket hjälpte betydligt vid nybyggnaderna å Ersta, och hösten 1864 stodo dessa färdiga. De hade kostat omkring 105,000 kr. Inom några år hade anstalten fått så mycken hjälp, bland annat ett stort arf, så att den betalade alla sina skulder och sitter nu på grön kvist där uppe å Ersta.
Där har sedan bygts ganska mycket, först och främst det för sitt yttre beryktade kapellet, hvilket dock har ett rätt vackert inre. Det invigdes 1872 af ärkebiskopen. Anstalten har i alla afseenden förkofrats. »Systrarnas» antal har växt till 111 med 24 profsystrar samt 27 på förprof eller tillsammans 162.