Nya Stockholm

intagits å försörjningsanstalt, eller aflidit. Vid början af 1889 funnos där 41 personer.

Det ursprungliga, med detta skyddshem förenade Magdalenahemmet har alt mera öfvergått till skyddshem för flickor i 12—18 års ålder. Det har visat sig, att, oaktadt alla försigtighetsmått, är det de äldre kvinnorna som hindra räddningsarbetet bland de unga. Ansökningar om äldre kvinnors intagande ha också minskats, då däremot de yngres äro i ständig tillväxt.

På många områden verkar således människokärleken i det lilla samhället där uppe på södra bärgen, men mest kanske gör det sig kändt genom sin sjukvård, dels omedelbart där på stället i sjukhuset och sjukhemmet, dels medelbart genom utbildande af sjuksköterskor, och i bägge dessa afseenden uträttar den såsom människovän och läkare högt värderade d:r M. Sondén välsignelserika ting. Han är anstaltens ende läkare, men hinner äfven med att vara biträdande läkare vid södra barnbördshuset under det han sköter enskild praktik och är sekreterare i läkaresällskapet samt har länge varit redaktör af tidskriften »Hygiea».

M. Sondén.

Diakoniss-sällskapet har ett förvaltningsutskott af 14 personer. Bland dessa bilda 5 diakoniss-anstaltens styrelse. I bägge dessa är hofpredikanten J. C. Bring främste man såsom föreståndare och själasörjare vid anstalten, hvars husmoder, fröken Clara Eckerström, också är medlem både af styrelsen och förvaltningsutskottet. Båda tillhöra för öfrigt skydds- och räddningshemmens styrelse samt styrelsen för hushållsskolan. Presterligt biträde är C. E. Berg.

Hvad man än må tänka om troendes eller icke troendes inflytande på förhållanden som ej tillhöra det religiösa området, måste man dock medgifva, att de »troende» sjuksköterskorna hittills stått främst i kärleksfull omvårdnad af de lidande som anförtrotts åt dem, de må tillhöra vår protestantiska diakonissanstalt eller vara katolska Elisabetsystrar hvilka också under senare år uträttat mycket godt i Stockholm. Här har man gått i motsatt riktning mot t. ex. i Frankrike, där sjukskötseln alt mer »laiciserats», dragits ifrån kongregationerna och lemnats i »profana» händer, hvaröfver dock till och med fritänkare bland de franske läkarne ganska skarpt beklagat sig. I Stockholm tyckes sjuksköterskekallet alt mera öfverlemnas till »systrar» och det är icke öfverraskande, att den alltid påpassliga katolicismen också söker håller sig framme, under det statskyrkans egna »systrar»