Nya Stockholm

tacka. Vid den fest som Handarbetets vänner gåfvo våren 1887 för att uttrycka sin erkänsla för henne som då lemnade ordförandeplatsen i föreningens styrelse erinrades med rätta om hvad medborgarinnan Sophie Adlersparre uträttat såsom stiftarinna för denna förening, Tidskrift för hemmet, Fredrika-Bremer-förbundet, Stockholms läsesalong och mycket mera samt att hon också varit den första som framstält kvinnans skyldighet vid fosterlandets försvar, hennes värnpligt, nämligen att i ofredens dagar vårda sjuka och sårade stridsmän.

***

Bland kvinlig verksamhet i 1880-talets Stockholm intager Föreningen för sömmerskor en icke obetydande plats, åt minstone till sitt syftemål, om ock icke ännu till sin utsträckning. Den föreningen är också en yttring af det stora kvinnoarbetet som genomgår vår tid, men som i de flesta fall ännu ej hunnit långt, kanske mest genom kvinnans egen räddhåga att träda fram i det offentliga, mycket äfven genom männens motvilja. Det är icke alla som äro så frimodiga och så outtröttliga som fru Elisabet Nyström, född Rosenius, stiftarinnan af i fråga varande förening. Det är kanske icke så många bland i ekonomiskt afseende bättre lottade kvinnor, som skänka en tanke åt sömmerskornas hårda lott. En sömmerska i Stockholm kan endast med det ihärdigaste arbete förtjäna så mycket, att hon med knapp nöd drager sig fram, och kommer sjukdomen, är hon i de flesta fall redlös. Många gånger får hon sätta nätterna till för att hinna färdig den balklädning som en annan kvinna väntar på med så stor otålighet utan att tänka på hvilka ansträngningar och umbäranden den som syr klädningen måste för den skull underkasta sig. Om också icke natten alltid användes, sitter sömmerskan dock från tidigt på morgonen till sena aftonstunden lutad öfver sitt arbete för att förtjäna sitt knappa dagliga bröd. Hon vet icke af några förströelser, har aldrig tid att taga sig en ledig stund, får ej tänka på annat än att söka göra en annan kvinna så fint utrustad som sällskapslifvet fordrar.

Då kom fru Nyström och räckte Stockholms sömmerskor en systerligt hjälpsam hand. Först och främst måste de vara tryggade mot nöden under sjukdom, och det skulle de vara icke genom allmosor, utan åt minstone till en del genom egna ansträngningar. Fru Nyström intresserade några andra fruntimmer för saken och genom deras medverkan samt sömmerskornas egen stiftades en kassa med syftemål att skaffa fri läkarevård och fria läkemedel, att understödja de tillfrisknande och lemna lån vid svår ekonomisk förlägenhet.