Sida 656
hvilka föreningens vinterhögtidsdag varit hvarje år en kär anledning till ett gladt samkväm. Det fins kanske ännu en och annan stockholmare af de högre samhällsklasserna som inbillar sig, att en arbetarefest måste utmärka sig för plägseder som ej träffas i öfriga sällskapskretsar samt att man där kan göra alldeles egendomliga iakttagelser. Detta är dock misstag. En högtidsdag i arbetareföreningen skiljer sig icke synnerligen mycket från en sådan dag i hvilket sällskap som hälst. Om också fruntimmernas drägter icke äro så dyrbara, kunna de likväl vara ganska smakfulla, och arbetarens hustru och döttrar kunna ju ej blott vara lika vackra, utan äfven lika älskvärda som den fina verldens damer, skulle de förra också visa det på ett något annorlunda sätt, ofta på ett mera blygt och tillbakadraget. Dansen går med lif och lust, och om balkonversationen icke är kvickare, är den ej häller innehållslösare än på andra baler.
Arbetareföreningens hus.
Omkring 300 personer bruka bevista en sådan fest hvilken vanligtvis ej börjar förr än klockan mellan nio och tio på aftonen och fortgår till fram på morgonen. Åtskilliga personer utom föreningen äro inbjudna. Man samlas i stora salen som då är prydd med vapensköldar och flaggor och där föreningens banér ej saknas. Föreningens musikkår utför en festmarsch, hvarefter ordföranden uppträder i talarestolen och håller ett hälsningstal. Därpå afsjunges en sång, och sedan den slutats, läser sekreteraren upp årsberättelsen, hvarefter åter gifves både instrumental- och vokalmusik samt någon af föreningen kanske föredrager ett deklamationsnummer.
Någon gemensam aftonmåltid intages icke, och föreningen samlas