Sida 657
icke kring några bålar, men det händer att föreningens styrelse jämte de inbjudne i ett särskildt rum intaga förfriskningar hvarvid ordföranden föreslår en skål för gästerne. Någon af dessa svarar naturligtvis på skålen, och det har händt, att det varit polismästaren som åtagit sig detta och begagnat tillfället att tacka föreningen för det kloka, lugna och sansade sätt hvarpå hon uppträdt i så väl yttre som inre afseende. Så ropar talaren ett lefve för föreningen, och så hurrar man. Sedermera hånas föreningen af sina motståndare för att hon visar sig artig mot myndigheterna och bemötes artigt tillbaka. Föreningen är naturligtvis en förrädare mot folkets sak, heter det, och förtjänar ej mera arbetarnes förtroende. Men det hindrar icke, att föreningen dansar och har roligt.
Arbetareföreningen har alltid haft motståndare, först och främst inom de högre klasserna, där man fruktar för kroppsarbetarens själfständiga uppträdande samt finner dels onödigt, dels skadligt, att han söker skaffa sig någon bildning; men motstånd har visat sig också bland arbetarne själfve och i synnerhet hos personer som önskat vara deras ledare. Dessa ha ofta sökt göra föreningens sträfvanden misstänkta och bland annat klagat öfver att hon icke nog verksamt ingripit i politiska frågor samt fram för alt nöjt sig att yrka mindre genomgripande förändringar, då vida kraftigare medel borde ha föredragits. Sådana anklagelser ha under senare hälften af 1880-talet förnummits alt starkare och orsakat att arbetareföreningen nu mera icke har samma betydelse som vid årtiondets början.
H. Hagerman.
Under det den såsom mångårig riksdagsman för Stockholm i Andra kammaren och fortfarande såsom stadsfullmäktig kände och aktade smeden, nu mera fabrikören H. Hagerman var föreningens ordförande och under tolf år vakade öfver denna sin skapelses hälsa och lif, växte ledamotsantalet oupphörligt och uppgick slutligen till bort åt 5,000. Sin betydande utveckling hade föreningen i väsentlig mån sjuk- och begrafningshjälpsfonden att tacka, men en sådan fond finner man nu mera ej tillräcklig för arbetarens välbefinnande. Han skall ej vänta på sjukdom och död för att han och hans efterlefvande familj må erhålla någon lindring i de dagliga bekymren. Arbetareföreningen gör icke hvad den borde göra, heter det bland arbetarne, för att få något inflytande på de politiska frågornas afgörande