Sida 662
tränger öfver balkongerna in i de fina våningarna vid Valhallavägen och Engelbrektsgatan.
Hvad har han då sagt? Han har talat om det som kallas århundradets stora, frigörande tanke, om den förtrampade arbetsklassens evangelium, socialismen, eller kanske behandlat något mycket mera praktiskt ämne, t. ex. rösträttsfrågan eller den normala arbetsdagen o. s. v. Han talar öfver hvilket ämne som hälst med samma talang.
Men när han under det starka bifallsdånet lemnat talarestolen, synes där en annan af ledarne, en ytterst liflig man med kvicka, spelande ögon i det skäggomkransade ansigtet. Så snart samligen fått sigte på honom, höras belåtna uttryck. Man ser mycket nöjd ut och väntar sig otvifvelaktigt något roligt.
Han i talarestolen är August Palm, den svenska socialismens rolighetsminister, men såsom sådan mycket användbar för partiets syften. Socialisterne höra med aktning på Branting, den egentlige anföraren, som talar så allvarliga ord, men med riktig förtjusning på Palm som berättar så lustiga historier och drifver så obarmhärtigt med hela det gamla samhället, kanske mest med polisen. Skrattsalvorna följa tätt på hvarandra, under det Palm står i talarestolen.
Sedan komma åtskillige andre talare, mindre allvarlige och formfulländade än Branting och icke på långt när så rolige som Palm, men kanske så mycket lifligare och mera lidelsefulle.
Är mötet sammankalladt för något visst ändamål, hvilket vanligtvis är fallet, äfven om det ändamålet skulle vara något sökt, fattas alltid en »resolution», hvilket i de flesta fall går till på ett ej häller vid andra sammankomster och folkmöten obrukligt sätt, att förslag till beslut uppsättes af ett par bland ledarne och utan vidare omständigheter bifalles af mötet, hvars allra flesta deltagare kanske knapt fattat innehållet, när det i hast upplästs. Sedermera heter det dock, att beslutet fattats af så och så många tusen personer.
Huru många personer egentligen deltaga i socialistmötena vid Lill-Jans är svårt att uppgifva. Att antalet af närvarande stundom uppgår till flere tusen är obestridligt, men huru vida alla äro socialister, torde vara ovisst. Mer eller mindre socialistisk anstrykning har hela kroppsarbetareklassen i Stockholm i senare delen af 1880-talet, d. v. s. att den lider af det tryck som onekligen hvilar på arbetaren, längtar efter att frigöra sig och har några vanligtvis mycket orediga föreställningar om huru en sådan frigörelse skall kunna ske. Men därifrån och till svärjande af socialismens fana är steget ofta ganska stort. Visst är, att en icke obetydlig del af dem som infinna sig vid Lill-Jans en sommarsöndag gått dit för att förströ sig under hvilodagen, och folklifvet i skogen vittnar icke om annat än begär