Sida 661
våra, vi äkta stockholmares, och då dracks färsköl och åts våfflor mellan att man sprang sista paret ut eller sjöng en stump till gitarren, till citran för ännu längre sedan. Det var en stilla idyll i gröngräset på andra sidan Tyskbagarebärgen. Det var gamla Stockholms söndagsnöje, långt från stadens trånga gator. Nu ser det annorlunda ut här. Nu gå breda stadsgator ända hit ut i skogsbrynet. Nu brusar lokomotivet strax bredvid. Nu ligga här kaserner och sjukhem. De gamla bärgen äro åtminstone på denna plats jämnade med jorden. Färsköl känner man ej till. Gitarren är försvunnen. Men nog händer det, att man springer sista paret ut, att man dukar upp matsäcken mellan polisens hästar och den rödklädda talarestolen, och att folklifvet yttrar sig i gladt mellanspel mellan ett tal af Branting och ett af Palm. Folkmötena vid Lill-Jans, d. v. s. där Lill-Jans små kojor fordom stodo, kunna vara lika muntra nu som för femtio och hundra år sedan, fastän de nu äro »organiserade» och fordom voro fria yttringar endast af stockholmarens behof att andas frisk luft och få sig en munter dag.
I en halfkrets framför talarestolen planteras de röda fanorna. Mötesanordnarne samlas närmast tribunen. Snart ses en af ledarne stiga upp i denna och göra något meddelande. Deltagarne slå sig ned i skogen eller skocka sig bredvid fanorna. Man tyckes icke så noga gifva akt på talaren. Han försvinner ur tribunen och efterträdes snart af en annan. Det går ett sorl genom massorna, Man ser ett ungdomligt öppet ansigte.
Hj. Branting.
»Branting, Branting!» höres öfver alt. Talaren upphäfver sin röst, en klar och stark stämma med ett ganska behagligt uttryck, ett flärdlöst, i formen godt föredrag, utan synnerlig skärpa och ingenting som fanatiserar hopen, men söker öfvertyga. Fanatismen gömmes till dess talaren får pennan i hand. I talarestolen är Hjalmar Branting, liksom i umgängeslifvet, vanligtvis måttfull, till och med blygsam. Men han förstår att fängsla uppmärksamheten och har, kan man säga, åhörarne i sin hand. Han är den bildade mannen, i kunskaper och förmåga öfverträffande dem som höra på honom, och han förstår att använda denna öfverlägsenhet.
Hans tal afbrytes ofta af bifallsrop, och då han slutat, genljuder skogen af partianhängarnes högljudda belåtenhet, hvilken nog också