Sida 660
Arbetarnes sammanslutning leder icke till något mål, om den icke sker i uteslutande kristlig anda — heter det från de troende i samhället. Därför upprättades Kristna arbetareföreningen, hvilken tänkt köpa en tomt och uppföra ett arbetarehotell. Frågan har lifligt dryftats inom föreningen, och bland annat har föreslagits, att föreningen skulle med de samlade medlen gå i kompaniskap med kristna ynglingaföreningen, hvilken också tänkt på att upprätta ett arbetarehotell, men frågan tyckes ännu ej vara afgjord.
Kristna arbetareföreningen uträttar icke mer än gamla Arbetareföreningen, säger ett annat parti som uppträdt och vunnit utbredning under 1880-talet. Inga föreningar af det slaget kunna hjälpa arbetarne, lika litet som samhället kan ha någon nytta af den offentliga fattigvården och den enskilda barmhärtigheten. Alt detta måste afskaffas. Den skyddslagstiftning på hvilken man bjudit den svenske arbetaren är ej häller annat än ett svek, hvarmed de egendomsbesittande klasserna försöka öfvertyga arbetarne om sina välvilliga tänkesätt och besvärja proletariatets växande missnöje.
Det är hvad socialisterna säga. Låt oss en sommarsöndag gå ut och höra på dem i naturens sköte! De samlas t. ex. vid Ladugårdslands tull. Den ena röda fanan efter den andra vecklas ut. Det är fackföreningarnes fanor. Man pratar och glammar och ser visst icke grym ut. De som samla sig kring fanorna äro alla välklädda män och kvinnor. Barnen följa också med. Det hela ger en glad och treflig anblick. Det är ett hyggligt lustparti, upplifvande och lockande.
Så sätter man sig i gång med fanor och musik i spetsen, svänger in på Ladugårdsgärdet, men följer stadens gränslinie. Inom den linien vågar man sig icke. Det har polisen förbjudit. Öfver det förbudet gör man sig lustig i de täta leden, och man skämtar öfver den välfödde kommissarien som marscherar i främsta ledet, liksom vore han en af anförarne, men man förolämpar honom icke. Han kan gå ganska trygg bland dessa fiender till det närvarande samhället, äfven om han icke hade i sitt granskap en och annan poliskonstapel. Här och där sticker en pickelhufva upp, och så synas kanske äfven ett par polismän till häst. Någon stor polisstyrka ser man dock ej till.
Tramp, tramp! Det är arbetarebataljonerna som gå anständigt framåt i landsvägsdammet i det glada solljuset. Snart lemna de Vallhallavägen och svänga upp i skogsbacken mellan Sofiahemmet och Rimbobanans station.
Här är Lill-Jans! Hit gingo deras fäder — icke deras kanske, ty flertalet af dessa arbetare är icke »barnfödt» i Stockholm, men
