Sida 664
att roa sig. I det programmet ingår otvifvelaktigt också åstundan att höra »mäster Palm».
Under den oblida årstiden hållas socialistsammankomsterna nu mera i n:o 12 Tunnelgatan, i Murarefackföreningens lokal, en föga rymlig och ytterst enkel sal. Där kan man få höra hr Brantings eleganta föredrag, hr Palms komiska framställningar, hr Sterkys historiska skildring, t. ex. af pariskommunen 1871, tillämpande en högst egendomlig historisk metod, hr Janhekts våldsamma utfall mot det nu varande samhället m. m. och man kan få se ett par hundra mycket stillsamma, ordentligt klädda och i sitt uppförande högst aktningsvärda arbetare med kvinnor och barn hvilka andäktigt lyssna till hvad som förkunnas från talarestolen. Mellan föredragen låter sångföreningen ofta höra sig. Om man undantager ett och annat våldsamt utbrott, så tillgår alt fogligt och städadt.
Hela den socialistiska rörelsen i Stockholm, liksom för öfrigt på andra ställen i Sverige, är hit inflyttad från utlandet, men har nog tillräcklig grund äfven utan all främmande inverkan. Det är en del, och den mest betydande delen, af de sträfvanden som i synnerhet under 1880-talet pågått inom alla lands arbetsklass för att uppnå en förbättrad ekonomisk ställning. Ringrörelsen var en annan del af denna sträfvan. Strejkerna höra äfven dit, om också mera tillfälliga. Fackföreningarna äro därmed på det närmaste förbundna.
Redan i början af årtiondet gåfvo några stora arbetsinställningar fart åt socialistiska sträfvanden. Sommaren 1881 instälde största delen af stensprängare grundläggare, jordschaktare, murare och andra utarbetare sina arbeten och höllo möten vid Lill-Jans. Den strejken upphörde visserligen rätt snart, men verkningarna voro betydelsefulla för hela arbetarerörelsen, ty under de då hållna mötena gafs det egentliga uppslaget till fackföreningarna.
Nästan samtidigt hade också utbrutit strejk bland trävaruarbetarne, och den vardt af längre varaktighet. På ett talrikt besökt möte vid Lill-Jans tillsattes en strejk-komité hvilken öfvertog ledningen och gaf sitt till- eller afstyrkande af de strejkandes alla fordringar. Dessa gingo hufvudsakligen ut på en normal arbetstid af 10 timmar för dag eller 60 i veckan, 50 proc. förhöjning å aflöning för alt öfvertidsarbete samt 20 proc. förhöjning för så väl timm- som styckarbete.
Denna arbetsinställning fortfor ända till oktober samma år. Några hade vunnit på den, andra icke, men den kostade arbetarne ganska stora summor. I strejkkassan hade influtit omkring 6,000 kr. som i det närmaste förbrukades. Sedermera ha under årtiondet flere olika strejker förekommit, men det var dessa första som voro af största betydelsen. Bland de lyckligaste voro skräddararbetarnes 1883 och plåtslagararbetarnes 1884.
Stockholmsstrejkerna ha varit af ganska fredlig beskaffenhet och de strejkande ha iakttagit ett godt uppförande. Med undantag af strejken 1881 af utarbetarne, har något försök att med våld förmå till deltagande ej förekommit.
Redan vid de första strejkerna ha arbetarne trott sig komma till insigt om, att Arbetareföreningen i sådana fall ej vore dem till någon nytta, och det
