Sida 665
är i synnerhet från den tiden som nämda förening förlorat sitt inflytande. Man började i stället förena sig efter yrken eller »fack», och ombud för hvarje yrke skulle ha till uppgift att ordna förhållandet mellan yrkets utöfvare inbördes samt mellan dessa och andra personer. Några »föreningar» bland dem som ega gemensamma intressen funnos visserligen redan förut, såsom bokbinderiarbetareföreningen från 1872, tapetserareföreningen och maskinarbetareföreningen från 1876 samt träarbetareföreningen och ornamentsbildhuggareföreningen från 1880, för att icke tala om typografiska föreningen ända från 1846, men fackföreningar i egentlig mening uppstodo dock först efter strejkerna 1881, och innan årtiondets slut ha de ökat sig så, att de nu omfatta alla yrken.
Fackföreningarna fingo inbördes sammanhang genom en arbetarekomité som förskrifver sig från 1882, men mycket split har rådt mellan de socialistiska och icke socialistiska elementen inom dessa föreningar, fastän socialismen slutligen tycks ha fått öfverhand.
Den stockholmska socialismen, som kanske borde kallas den stockholmska afdelningen af verldssocialismen, torde kunna som sin födelsedag räkna annan dag jul 1881, då skräddaren August Palm uppträdde på ett möte och på sin då mycket dåliga, i Holstein och Danmark bortskämda, men med lustiga vändningar och fyndiga infall späckade sydsvenska vann många arbetare för socialismens sak. Ett möte redan ett par veckor därefter, sammankalladt af flere ansedda arbetare, sökte visserligen bekämpa de nya lärorna och stämplade dem såsom oförenliga med våra förhållanden, men de socialistiska fröna voro utsådda och ha sedan dess skjutit upp i en växtlighet som icke kan förbises, äfven om man ej tror på, att den skall bära frukt.
År 1884 bildades en socialdemokratisk klubb som innan årets slut räknade ett par hundra medlemmar och året därpå antog namn af Stockholms socialdemokratiska förening, hvilken fortfarande är den som under de ofvan nämda partimännens ledning i sig innefattar hela den socialistiska rörelsen i hufvudstaden. Från år 1885 räknar också tidningen Socialdemokraten sin tillvaro.
En sanskyldig socialdemokrat är i Stockholm, liksom på öfriga platser, på det rena med, att »själfhjälp», sådan den framställes af nationalekonomerna, icke är annat än »själfbedrägeri». Ingenting annat hjälper, säger han, än att staten öfvertager produktionen och att det närvarande samhället fullkomligt omskapas. Huru detta skall tillgå har han svårare att uppgifva. Det positiva är icke hans starka sida, men i kritiken af det närvarande samhällets brister är han ej sällan ganska träffande, och då kan det vara både nöjsamt och nyttigt att höra honom.
Det tjänar till ingenting att lappa de närvarande förhållandena, förklara våra socialdemokrater, men likväl kunna de arbeta gemensamt med det frisinnade partiet för införande af allmän rösträtt. Den skyddslagstiftning man velat bjuda den svenske arbetaren förkasta de däremot. Enligt deras fordringar måste en verksam skyddslagstiftning åtminstone upptaga 8 timmars »maximalarbetsdag» samt en »minimilön» som till det minsta försäkrar en dräglig tillvaro åt den som »frambringar alt i samhället». Den måste ock förbjuda alt