Sida 666
natt- och söndagsarbete samt arbete af barn under 14 år, med flere ganska riktiga bestämmelser.
Ämna Stockholms socialister gå våldsamt tillväga? Visst icke, förklara de, utan tvärt om söka förebygga obetänksamma, våldsamma utbrott af folkets missnöje — men »skulle de styrandes blindhet och egoism frammana den våldsamma revolutionen som förtviflans själfhjälp», är, tillägga de, deras plats gifven och de »redo att göra alt för att åt folket eröfra och bevara så värdefulla frukter som möjligt af striden, på det att deras offer ej må ha skett förgäfves.»
Hvad som icke kan nekas är, att tillståndet i Stockholm mellan arbetsgifvare och arbetstagare ingalunda är så tillfredsställande som kunde önskas. Vår hufvudstad har under 1880-talet i äfven det afseendet utvecklat sig till en storstad, där patroner och arbetare stå på olika sidor, misstänksamt iakttagande hvarandras rörelser, och felet torde icke uteslutande finnas på endast den ena sidan. Om strejkerna aflupit fredligt, ha de dock kvarlemnat ovilja på båda hållen. Att socialisterna göra alt hvad de förmå för att underblåsa oviljan, är också obestridligt, liksom att fackföreningarna i sina mer eller mindre socialistiska sträfvanden ställa sig i bestämd motsats, ej sällan fiendtlighet, till arbetsgifvarne. Årtiondet har hunnit ganska långt i det afseendet, och det är en märkbar skilnad mellan den stockholmska arbetsklassens fordringar 1880 och 1889. Det är också skilnad, det måste medgifvas, mellan en kroppsarbetares hyfsning i våra dagar och för ett par årtionden sedan, till och med endast för ett tiotal tillbaka, och detta kan gifva arbetarne rätt att öka sina fordringar samt att underhandla med arbetsgifvarne såsom med dem likstälde.
*
