Sida 69
stodo i vägen för en fri öfverblick af vår sköna hufvudstad. Det var den tiden då Hasselbacken icke kunde taga emot så många gäster som nu.
Tillbyggnader ha sedermera gjorts, förbättringar vidtagits, planteringar ökat behaget af det i sig själft så ovanligt behagliga stället. Om blicken från verandan nu mera icke kan tränga så långt omkring, har man det dock bekvämare i många afseenden, mera omväxling i den närmaste omgifningen, mera nutidsmässigt på det hela. Och vill man ovilkorligt taga en öfverblick öfver stad och land och vatten, så behöfver man blott gå en trappa upp för att från stora balkongen få en lika vacker som vidsträckt utsigt. Det gör man hälst på en af de stora festmiddagarne, till hvilka man har det nöjet att inbjudas — mot en afgift af minst 25 kr., ofta 40 eller 50, de äkta stockholmska subskriptionsmiddagarne.
Nu är det endast fråga om en helt vanlig hvardagsmiddag på verandan. Man går om bord på en ångslup vid Strömparterren eller nedanför Karl XII:s torg, så vida man icke föredrager en lustvandring öfver den vackra Skeppsholmen och där tager plats på ångfärjan eller ock vid Norrmalmstorg sätter sig i en spårvagn, under den vackra årstiden i en af de stora öppna. I de två förra fallen anländer man till Alkärret, bredvid folkförlustelseplatsen ej långt från Hasselbacken, och i de bägge senare till Allmänna gränden, alldeles under backen.
Man går med lätta steg — till Hasselbacken går man alltid med sådana — upp för den breda trappan och är genast inne i härligheten, kastar i förbigående en blick på Bellmanseken och på schweiseripaviljongen, där en gång grosshandlaren och borgarståndstalmannen J. G. Schwan hade sin sommarbostad och där äfven sedermera stockholmsfamiljer bott på sommarnöje midt bland eller åt minstone vid sidan af värdshuslifvet. Man småler kanske åt tomten med paraplyet och gossen med stöfveln, genom hvars sula vattnet skvalar utan uppehåll eller minskning, två af den moderna skulpturens humoristiska påhitt, i närheten af Alfred Nyströms Bellmansstod.
Är man gammal stockholmare, erinrar man sig en vacker augustiafton 1872, då den stoden högtidligt invigdes, en af det glada Stockholms muntra fester, och när man därefter blickar upp mot trappan till verandan, tycker man sig kanske se själfva fader Wilhelm som står där och ler, har ett vänligt ord och en uppmärksam hälsning för hvar och en, under det hans ständigt vakna blick omfattar hela parken och hufvudbyggnaden in- och utvändigt samt sörjer för att intet fattas och att alt är i bästa ordning... Nej, det var en villa blott. Sedan februari 1883 hvilar Wilhelm Davidson i grafven, men hrr Manne och Ernst Davidson fortsätta hvad deras fader börjat och
