Sida 70
vaka öfver att det anseende som Hasselbacken fick redan för tre årtionden sedan icke i någon mån minskas.
Vi äro på verandan, och som ett bord där i hörnet redan är bestäldt, behöfva vi ej trängas bland de tåligt bidande eller otåligt platspockande. I de inre rummen vill man ej gärna sitta på en så vacker dag, men de äro dock icke tomma, och i stora salen längst bort ha hvarken stockholmare eller främlingar tvekat att söka ersättning för hvad som nekats dem på verandan. Hvilket slammer af tallrikar och gafflar! Hvilket sorl af glada röster!
Där inne i skänkrummet ha de manliga gästerne i allmänhet börjat middagens förspel, det fosterländska bränvinsbordet. Damerna förakta förspelet och skaffa sig matlust med att väpta på herrarne och göra betraktelser öfver verlden omkring sig. Efter lång väntan komma herrarne i trupp eller gåsmarsch från skänkrummet, belåtna med invigningen och utan öfverplagg, hvilka lemnats hos öfverrockbevararen, en af ställets stordignitärer, hvilken har sin affärslokal i granskapet af bränvinsbordet, utan att själf någonsin begagna sig af närheten.
Wilhelm Davidson.
En sådan öfverrockbevarare är något egendomligt för Stockholm. Tjänsten fordrar ej blott påpasslighet och ordentlighet, utan äfven ett mer än godt minne, som hjälper sin egare att genast känna igen en person, skulle han ock icke ha sett honom mer än en gång förut, och icke blott personen utan äfven dennes hatt och öfriga löspersedlar. En bland de förnämsta i den vägen är J. E. Arenander, den store menniskokännaren, hvilken under en lång följd af år innehade öfverrock-hatt-galosch-mottagareämbetet å Hasselbacken och ej en enda gång tog miste på vicomtens galoscher och då varande finansministerns, nu mera landshöfdingens guttaperkor. Ämbetet är indrägtigt, om ock ansvarsfullt och själsansträngande, och hr Arenander köpte sig ett hus i Klaratrakten, drog sig tillbaka från Hasselbacken, när gamle Wilhelm dog, och njuter nu sin ledighet med värdighet på landsbygden. Mången har studerat till sämre ämbeten. Ingen af Hasselbackens gamla kunder under sextio och sjutiotalen glömmer den vänligt leende hedersmannen Arenander, utan att de därför på något sätt ringakta hans efterträdare.
Så indrägtig är väl icke de uppassande vaktmästarnes syssla, men det föder nog sin man att bära fram föda åt gästerna på
