Sida 696
Det år 1888 färdiga och till begagnande upplåtna samt 1889 invigda Katarina nya folkskolehus ligger vid Nytorget å Södermalm, ej långt från Hammarby sjö. Hufvudsidan vetter åt Katarina Bangata, ännu ej färdig, och en annan sida åt en annan framtidsväg, Blekingegatan. Det har bygts bredvid ett år 1866 inköpt och påbygdt skolhus, hvilket innehåller 22 lärosalar och ännu användes, liksom det år 1824 inköpta huset, n:o 15 Tjärhofsgatan, med dess 10 lärosalar. Ännu ett till folkskola i samma församling användt hus är n:o 30 Katarina Högbergsgata.
Det nya huset, till hvilket arkitekten W. Bergström uppgjort ritningar och som kostat omkring 450,000 kr., innehåller 47 läsrum, en ritsal, en sångsal, ett kollegiirum, ett materialrum, ett rum till expedition och ett för lärarinnorna, tre slöjdrum och två matrum samt bostäder för eldare och vaktmästare, utom 22 ljusa och rymliga tamburer, 4 värmekamrar samt förrådsrum för kol, 2 källare och 4 vindar. För närvarande undervisas där 1,800 barn, men utrymme finnes för 2,000 eller kanske 2,250. Församlingen har i alt 3,000 skolbarn, fördelade på olika lokaler. Skolsalarnes golfyta i det nya huset utgör 31,500 kv.-fot (2,777 kv.-meter). Uppvärmningen sker genom tio i källarvåningen befintliga kaloriferer, fördelade på de fyra värmekamrarne, med användande af centraluppvärmningssystemet, hvarigenom väl behöflig luftväxling åstadkommes. Hvart man går i detta skolpalats, finner man vintertiden en lagom uppvärmd, fullkomligt frisk luft och i de med ända till 40 barn i hvarje befolkade skolrummen märkes ingen dålig lukt. Friskhet, ordning och snygghet träffar man öfver alt i hvad som beror af byggnadens beskaffenhet och af föreståndarens, B. Hansells samt öfriga lärares åtgöranden, hvilket otvifvelaktigt måste vara af välgörande inflytande på lärjungarne, af hvilka ett så stort antal tillhör mycket fattiga och mindre ordentliga hem.
Det är icke blott skolundervisning samt vänjande vid ordning och snygghet som här meddelas lärjungarne: de mest fattiga erhålla också fri middagsmat, åtminstone hvar annan dag. Låt oss streta upp för de breda och ljusa, men tämligen dryga trapporna så långt vi komma, ända upp i vindsvåningen. Vi gå genom ett af flickornas syrum och inträda i en stor sal, där ett sorl af röster samt slamrande med knifvar och gafflar möta oss. Hufvud vid hufvud, armbåge vid armbåge, unga kroppar i dåliga kläder tätt packade omkring fem långa bord, tretio pojkar vid hvarje bord. Ingen ger akt på de inträdande. Alla äro lifligt sysselsatta. De flesta tugga på stora fläskstycken, som de fiskat upp ur ärttallriken. Tennskedarne äro i oupphörlig rörelse. De som redan fått sina portioner äro lyckliga i sin besittning och tillfredsställa hungern utan att bekymra sig om den yttre verlden. Andra kasta längtande blickar på de fylda tallrikar som bäras omkring af ett par gossar och utdelas efter tur och ordning, sedan ett vid spiseln sysselsatt fruntimmer öst upp den rykande rätten, hvilken ser ganska aptitlig ut. En och annan af de vid borden afvaktande söker förleda uppassarne att fuska litet med ordningen, men det leder icke till det efterlängtade målet. De små uppassarne äro obestickliga och känna värdet af den hederstjenst som de