Nya Stockholm

besöka den underjordiska delen af operakällaren, en hel verld för sig, där matens tillredande och råvarornas förvarande, öl- och vinkällarne m. m. framställas i en mängd ingalunda stora, men på det sinnrikaste begagnade hvalf och skrymslen, den först får en fullständig föreställning om »mästarens» ovanliga förmåga att ordna, leda och styra.

Hr Bengt Carlsson är född i Halland och kom, vid sjutton års ålder, 1856 till Stockholm, för att här söka sin lycka. På källaren Hoppet i hörnet af Vesterlånggatan och Funkens gränd, nu för länge sedan försvunnen, gjorde han sig under sju år bemärkt såsom en ordningsälskande och ovanligt verksam kypare. Under tre år dref han sedan sjelf källarrörelse på Iduna vid Lilla Nygatan. Ar 1873 öfvertog han operakällaren och vardt sedermera innehafvare äfven af operakafét, »Lagergrens» kalladt efter sin första innehafvare, samt har nu i många år drifvit dessa rörelser med storartad framgång. I årlig hyra betalar han till kungl teatern 25,000 kr.

Förr hade operakällaren sin middagsservering endast i ett par timmar, mellan klockan tu och fyra. Nu kan man där finna fullständig middag i fem timmar, alt till klockan sju. Redan vid tutiden infinna sig några gäster, i synnerhet äldre stockholmare. Det rikt försedda smörgåsbordet lockar i sin särskilda afdelning, hvars präktigt skulpterade träväggar äro ett utmärkt arbete från J. O. Wengströms mekaniska snickerifabrik. Om vi känna källarmästaren rätt, skulle han önska att alldeles afskaffa smörgåsbordet, denna fosterländska osed, men han vågar väl icke ännu bryta med ett så gammalt missbruk. Mycket har han gjort för värdshussedernas förbättrande, men att taga bort viktualierna med därtill hörande olika bränvinssorter före middagsmåltiden öfverstiger sannolikt till och med en Bengt Carlssons krafter.

Vid fyratiden, kanske äfven förr, infinner sig den civila ämbetsmannavärldens ungkarlar, ett slägte som vill äta godt och kan tillfredsställa detta på operakällaren. Öfverrocken lemnas åt den bugande rockbevararen, hvilken medelst emottagna tioöringar gör sig en rätt vacker årsinkomst och äfven förtjänar den genom sin ordentlighet. Stora salen är ofta fyld vid denna tid på dygnet och det mindre rummet, ännu i dag ofta kalladt »smårummen», emedan det är sammanslaget af två mindre, är lika upptaget. Ej sällan får man en god stund vänta på en ledig plats, men det gör man ganska tålmodigt och söker sedan taga skadan igen. Middagsgästerne utgöras af olika slags folk, alla af de bildade klasserna, krigsmän och fredliga tjänstemän, affärsmän, konstnärer o. s. v. Några egentliga original finner man just icke, om man ej skulle vilja räkna dit den gamle herrn med det martialiska utseendet, hvilken lär vara en helt fredlig affärsman, samt gamle rektorn som så försigtigt håller sig till